Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Men sluta då, du skakar mig ju alldeles
fördärvad. Du blir ju smutsig och kommer att lukta
fisk. Och du borde väl först ge mig litet mat,
tycker jag. Jag är verkligen riktigt hungrig.
Vera blev förlägen.
— Ja visst, du är ju hungrig! Förlåt mig!
Hon skyndade ut i köket.
När William ätit, reste han sig upp, sträckte
på sig, spände sina muskler, lade sin hand på
hennes axel och sade till hälften på skämt:
— Nå, vad tror du vi måste göra nu?
Vera såg förtroendefullt och vänligt på honom
och kom genast ihåg det.
— Vi måste genast putsa fisken, inte sant?
— Alldeles riktigt, log William. Du är
förståndig. Det är rätt. Men inte putsa den, så säger
man inte, utan spalta den. Förstår du? Spalta!
De voro åter nere på stranden. Båda voro
klädda i arbetskläder med vaxduksförkläden
och ärmöverdrag. Med en stor kniv högg
William av huvudena, skar upp fiskkropparna i
längdriktningen, lade dem i skikt i fat och hällde
mycket salt över varje lag. Vera trädde upp
fiskhuvudena på en tunn lina och hängde upp dem
mellan två pålar. Något annat, mera
ansvarsfullt arbete, lät han henne ännu icke göra.
Fisklevern lades åt sidan. Av den kokas sedan tran.
Under gälla skrin kretsade måsarna runt över
William och Vera. De brydde sig icke alls om
människorna och flögo påträngande bort till
fiskhögen. Det var särskilt fiskögonen, som lockade
dem. Vera hade varit helt fördjupad i sitt arbete
några minuter och lade därför icke märke till att
några fiskar plötsligt blivit enögda.
— Jaga bort dem! utbrast William och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
