Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Ombord på Svithiod. En afskedsmiddag. Baron Hamilton håller tal. En skål för E. G. Geijer och för Jenny Lind. Ett afskedsbref. Ut till hafs. »Blida Böljor». Vårnatt på Hafvet. Hågkomster. Dagböckerna. Sällskapslif ombord. »Det Våta Elementet»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
UT TILL HAFS
sammans få ordna Vårt Hem! Hvilken lycka att hoppas
på! — Men nu får jag ej skrifva mer... Farväl! — Farväl!
Vid allt skönt och godt jag ser och förnimmer, tänker jag på
min Älskade. Gud skydde och bevare dig!
Alltid D i n. —»
Den lilla biljetten, konstrikt sammanviken och
förseglad med ett himmelsblått munlack — Agnes’ färg
lämnas i afskedsstunden till den vänlige baronen,
som lägger den i sin plånbok och heligt lofvar att genast
efter återkomsten låta den komma sin unge frände till
handa. Man vinkar och viftar till afsked från strand
och båt — därpå börja skoflarna åter arbeta och Svithiod
styr ut till hafs; nu först känner man, att resan är börjad
pa allvar.
Hafvet ligger spegelblankt mellan allt mera
tunnsådda svarta skär och kobbar; luften är nästan
sommar-ljum och dock förunderligt frisk och ren — den
nordiska vårkvällens skära, vemodsfyllda
solnedgångsstämning sänker sig alltmer både öfver naturen och öfver
människornas sinnen, och de nyligen så muntra och
högljudda reskamraterna sitta tysta, blickande ut öfver
vattnet, eller växla halfhögt ett ord eller par med
hvarandra, då och då. För hvad man i sådana stunder
förnimmer äger språket intet uttryck, det tolkas blott af
tonerna. Det är detta hon känner, den lilla vackra
friherrinnan Hamilton, då hon plötsligt samlar hela
vårkvällens stämning och allas outtalade längtan i ett
förlösande ord och sakta säger:
- »Å! sjung litet för oss, Agnes! — ’Blida
Böljor’ —!»
Och Agnes, som länge stått tyst i aktern med
blicken fäst på den långa vattrade fåra som utmärker
ångarens väg öfver det blanka hafvet, vaknar som ur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
