Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. En morgonhälsning. Ankomst till Lübeck. Söndagsmorgon. I Drömmarnas Värld. Mariakyrkan. Historiens Genius. Minnen och Syner. Den gamla Staden. En Idyll. Vid Holstenerthor. På väg till Hamburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44 I MARIAKYRKAN
prydt och smyckat sitt mest omhuldade tempel —. Agnes
kunde ej annat än i tysthet erkänna, att till och med
hennes älskade Domkyrka där hemma i Uppsala verkade
kal och fattig i jämförelse med all denna prakt. Och då
prästen i sinom tid besteg predikstolen, iklädd den långa
svarta Lutherkaftanen och den stora, stärkta ringkragen,
så öfverraskande och främmande för svenska ögon, förde
också han med sig en fläkt af medeltidsstämning —.
Agnes måste ovillkorligen tänka på Olaus Petri, den
förste, som en gång i liknande dräkt på svenska predikat
ordet för en svensk menighet... Enkelt och innerligt,
men med så tydligt uttal, att ej ett ord går förloradt ens
för vid språket ovana öron, predikade han öfver texten:
»I ch habe den Herrn gesehen und ich
werde den Herrn se hen.»... Han talar om
lyckan, den enda verkliga, den, förutan all annan glädje
allenast är en tomt ljudande malm och en klingande
bjällra, af att alltjämt midt i lifvets skenbart förvirrade
skickelser och öden, bakom och genom allt tillfälligt
skymmande, ständigt kunna se Herrens Anlete,
förmärka det fasta greppet af en faderligt ledande Hand,
tryggt och säkert, om ock på branta och törneströdda
stigar, förande den ödmjukt förtröstansfulle vandraren
allt närmare det strålande, om ock af tidens töcken ofta
dolda Mål, där alla gåtor skola lösas och alltings slutliga
mening varda uppenbarad ... Och hvem, frågar till sist
den tyske pastorn, i det rösten får en djupare klang
och det alldagliga, grofhuggna ansiktet förklaras af den
högre skönhet, som endast skänkes af en djup och
brinnande öfvertygelse, — hvem, den där en gång, vare
sig i lifvets ångestfyllda Getsemanestunder eller midt i
den tunga hvardagsgärning, under hvars börda både
kropp och själ försmäktar, verkligen blifvit förunnad den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
