Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Ankomst till Leipzig. J. A. Josephson. Morgonmessa i Nicholaikyrkan. Söndagsstämning. Gewandhauskonserten. För sista gången. Mendelssohn på besök. Vallfärd till Lützen. Agnes ser Syner. Der Schwedenstein. »Där en Hjälte fallit». Ett kärt namn. En Helgdagskväll. Det stora problemet. Hos Josephson. »Schlangenbadsonaten». I Thomaskyrkan. Middag hos Mendelssohn. Knäckebröd och Risgrynsgröt. Skatter. En furstlig Gåfva. Ett Eldprof. Olycksbådande aningar. Den hotande Skuggan. Ett dyrbart Minne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
362
GEWANDHAUSKOXSERTEN
3. Sonatc fiir panoforte unb SSiolin uoit 53ecttjoucn, Dpuë
47, oorgetragen dou ben ^crrcn 5Jienbclöf oI;n=
©artljolbi) unb ßoncertmeifter ©au i b.
Zrøeiter Ctøeil.
4. Die Scölacöt bci Dittoria, fiir Drdjcftcr, uoit 53cetboueit.„
Att intresset under sådana förhållanden framför allt
måste koncentrera sig på de båda
Beethovenkomposi-tionerna säger sig själf och naturligtvis var det
egentligen på d e m man med glad förväntan tänkte då man
på utsatt tid begaf sig till konsertlokalen — men äfven
det i och för sig mindre betydande skulle, upptäckte
man snart, endast ge ökad anledning att beundra den
utförandets »rent af underbara» fullkomlighet som
förmådde adla själfva medelmåttan ... »Marschners
ouverturer skrifver Agnes senare, »var det visst egentligen
inte mycket bevändt med i musikaliskt hänseende —
men tack vare en exekution som i förträfflighet
öfvergick allt hvad man någonsin kunnat drömma om,
lyssnade man ändå till den nästan som om den varit
ett mästerverk!... Mendelsohn anförde med samma
lif och eld i hvar rörelse som förut i Aachen; men
här var Orkestern så att säga fullkomligt ett med
honom — den förstod honom vid minsta vink, det var
ett samspel, en finesse i minsta detalj, en nuancering
som öfvergick all föreställning; man satt alldeles
stel af bara förundran och nöje från början till slut!»...
Med något förströdd uppmärksamhet lyssnade man
därpå till Spohrs Faust-aria, »föredragen af en tysk herre
med vacker baryton men ett ohyggligt manér, tjockt
och grötigt, långt ner i halsen»... och så kom
ändtligen hvad som åtminstone för de svenska åhörarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
