Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för hans förmenta lärdom, och hans värdiga språk och hållning samt
den höga ton, hvari han gjorde kyrkans och prästerskapets
myndighet gällande, ingåfvo dem en icke mindre hög tanke om hans
fromhet. Till och med menige man, som äro de strängaste domarena
öfver de högre samhällsklassernas uppförande, sågo gärna genom
fingrarna med prior Aymers skröpligheter och dårskaper. Han var
gifmild, och kärlek skyler som bekant syndernas mångfald i en annan
betydelse än den, hvari det säges i Skriften. Klostrets inkomster,
af hvilka en stor del stod till hans förfogande, gåfvo honom på en
gång medel att bestrida sina egna betydliga utgifter och till de
gåfvor han fördelade bland bönderna och genom hvilka han ofta
lindrade de förtrycktas nöd. Prior Aymer och hans anseende voro alltså
välbekanta för de bägge anglosaxiska trälarne, hvilka gjorde sin
klumpiga bugning för honom och till gengäld mottogo hans
välsignelse.
Men hans ledsagares och dennes följes egendomliga utseende
fängslade deras uppmärksamhet och väckte deras förvåning, och de
lade knappt märke till priorns ord, då han frågade dem, om det
icke fanns något härberge i grannskapet, så häpna voro de öfver
den mörklagde främlingens halft klosterliga, halft krigiska dräkt och
vapen.
»Jag frågade er, barn», sade priorn, i det han höjde sin röst
och talade på lingua franca eller det blandspråk, hvarpå den
normandiska och den anglosaxiska rasen talade med hvarandra, »om det
här i grannskapet finns någon god människa, som af kärlek till Gud
och vördnad för vår moder kyrkan vill ge två af hennes tjänare
jämte deras följe natthärberge och vederkvickelse.»
Dessa ord uttalade han i en själfmedveten och öfverlägsen ton,
som stod i skarp motsats till de hofsamma uttryck han ansåg
passande att använda.
»I fall de ärevördiga fäderna», sade Wamba, »tycka om god
förplägning och en mjuk bädd, så behöfva de blott rida några få
mil, då komma de till Brinxworths kloster, där de efter den rang
de ha kunna vara säkra på ett högeligen hederligt mottagande; men
om de föredraga att tillbringa en kväll i botöfningar, så kunna de
rida utför den vilda skogsvägen där borta, den skall föra dem till
Copmanhursts eremithydda, där en from eremit säkert gärna för en
natt skall låta dem dela sin bostad.»
Priorn skakade på hufvudet vid bägge förslagen.
»Min hedersvän», sade han, »om dina bjällrors klang inte ha
förslöat ditt förstånd, så vet du nog, att vi kyrkans män ej ta
hvarandras gästfrihet i anspråk, utan hällre eftersträfva lekmännens, för
att ge dem ett tillfälle att tjäna Gud och hedra och hjälpa hans
tjänare.»
»Det är visserligen sant», sade Wamba, »att fast jag bara är
en åsna, har jag ändå den äran att bära bjällror liksom ers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
