Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198
och i alla former starkt indrifven man, därtill en
finkänslig människa, icke gärna såg, att hans
bild skulle behandlas som kontraband,
smugglas in i riket, delas ut i tysthet och bevaras
undangömd bland förbjudna böcker och
fotografier, så kan jag försäkra, att jag gjort allt, hvad
som kunde göras, för att få minnespenningen
ut på fullt korrekta vägar. Redan 1902 lämnade
jag en anhållan om saken hos dåvarande
finanschefen, som ställde sig mycket välvillig i frågan.
Då det dröjde med svaret, vände jag mig till
kejserliga myntverket i Petersburg, viss om
att, finge jag de två medaljerna — Runebergs
och Estlanders — graverade i Petersburg, så nog
finge jag dem slagna i Helsingfors, men där dök
v. Plehwe upp, gentil, höflig och artig men just
därför desto mera att frukta. Tiden led — en
vacker medalj blåses ej ihop på några månader.
Jag började åter mina demarcher i hemlandet.
Viceordföranden i senaten, som var mig bevågen,
bad mig vända mig till presstyrelsen med mina
ritningar. Innan något kunde göras, borde
nämligen texten vara godkänd.
I denna afsikt uppgjorde jag en ritning till
en medalj med latinsk inskrift, i hvars författande
professor F. Gustafsson — som dock hela tiden
höll på att inskriptionen borde vara svensk —
hjälpte mig. I presstyrelsen fick jag det svaret,
att man censurerade endast svenska och finska,
ty började man engång censurera latin, måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
