Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V - Vulpes ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
465
VULPES—VÄSSLESLÄKTET
466
teckning. Täckfjädrarna på
undersidan av stjärten vita med fina roströda
(icke bruna) tvärband samt ett med
åren bredare, i ungdomen smalare
rostrött band i spetsen. Han flyger
lika snabbt som steppvråken, lever
övervägande av möss, ödlor,
mullvadssyrsor, grodor, ibland också småfågel.
Häckar i norra och nordöstra
Ryssland, norra och mellersta Sverige,
kanske också i Ostpreussen; i Tyskland
ofta sedd och dödad även vid
ruvningen. Han slår ivrigt och skickligt
efter uven.
Vulpes, se Rävsläktet.
Vånge, se Såt.
Vårtor hos hunden, se Svulster.
Väcka säges om stövare då de skälla
kort och avbrutet vid första känningen
av spåren. Ofta kan denna varning
vara förmånlig för jakten, emedan de
andra hundarna komma och bringa
djuret på fötter, men sker det på allt
för gamla slag, är det ett fel hos
hunden och vållar förargelse vid jakten.
Väckning, se Väcka.
Vänga, ringa, holma, värva, olika
benämningar för att gå omkring en trakt
för att tillse om utspår finnas.
Vänstersikte. Mången gång
förekommer det att en skytt — genom
olyckshändelse, svaghet i det högra
ögat o. s. v. — är tvungen att sikta
med vänstra ögat. Ofta har jägaren
fått denna egenskap i arv. I regel bli
de lika goda jägare som de andra.
Värva, se Holma.
Vässlor, underfam. Mustelin æ,
äro smärta djur, som äro tågångare.
I Sverige finnes två släkten:
4
I. Mellantänder —, d. v. s. överkä-
4’
ken 3 utom roftanden. Mårtes.
3
II. Mellantänder — M u s t e 1 a.
Vässlesläktet, M u s t e 1 a,
utmärkes genom en mycket långsträckt
kropp med korta ben. Halsen är täm-
ligen lång och lika tjock som det smala
huvudet. Nosen kort, ögonen små.
Översikt av de svenska arterna.
I. Kroppsformen mycket smärt.
Svansen ej buskig. Fällen utan långa,
grova stickelhår. Undersida gul eller
vit. (Undersl.) M u s t e 1 a.
A. Svansen längre än huvudet och
försedd med svart spets. M. e r m
i-n e n.
B. Svansen av huvudets längd utan
svart spets. M. nivalis.
II. Kroppen mindre smärt.
Svansen buskig. Fällen med långa, grova
stickhår och genomlysande
bottenull. Undersidan mörk. (Undersl.
Putorius) P. putorius.
Hermelinen, M. erminea
L., är om sommaren ovan gulbrun,
under gulvit, om vintern vit utom
svansspetsen som alltid är svart. Hanen är
oftast mycket större än honan, den
förras kroppslängd 212—276 mm., den
senares 209—225 mm. Den är allmän
över hela landet. Honan föder 5—8
ungar i febr.—maj. Hans föda utgöres
av smärre däggdjur och fåglar.
Små-v ä s s 1 a n, M. nivalis L., är om
somj-maren ovan brun, under vit. Om
vintern helvit, dock behålla många
exemplar även i norra Götaland sin bruna
färg även om vintern, och i Skåne är
detta regel. Den korta svansen har
alltid samma färg som kroppen.
Kroppslängd hanen 174—210 mm.,
honan 116 mm. Småvässlan förekommer
hos oss sparsamt över hela landet.
Yngletiden oregelbunden.
Illern, Putorius
putorius L., har kroppen grövre och
större än hos vässlorna klädd med
längre päls av långa svartbruna
stickelhår och genomlysande, gulvit till
grågulaktig tät bottenull. Undersida,
fötter och den buskiga svansen svarta.
Kroppslängd 400—440 mm. Svans 160
—190 mm. I vårt land finnes den
huvudsakligen i de sydligaste
landskapen, ehuru enstaka exemplar påträf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
