Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jämtemål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
milen, då det gälde Ingrid. Det hade han själf sagt, innan
hon for, och hon trodde nog, att det var till hälften sant.
Förutom det, att hon var jordegentös, så hade hon liksom en
liten aning om, att hon var till utseendet sådan, så hon skulle
ha dugt utan gård. Det hade kallkällorna i skogen skvallrat i
henne. Inte så att hon var högfärdig. Långt därifrån. Hon
plägade alltid tänka, när hon speglade sig i någon källa: »De’
ä’ obegripligt hvad en blir fager i vattnet.»
»Han måste komma i kväll,» sade hon halfhögt för sig
själf och lade en ren osthandduk på bordet såsom servet.
»Äfven plär det vara ett säkert kännemärke, då man känner
’hågen’ (= en kittling) i vänstra tummen, och det har jag känt
hela... Jo, det piper i elden! Jag får främmande!»
Och främmande fick hon.
Men huru bestört blef hon ej, när, i stället för Sven, hon
får se det; kommer krypande fram på jordgolfvet en ovanligt
stor — groda.
Grodan stirrade på Ingrid och kved, som om hon varit i
födslovåndor.
»Gud välsigne mej!» skrek Ingrid till och blef mer än
rädd. Men kräket där blott stirrade och såg på henne och kved.
Då förstod hon, att grodan ville ba hjälp, tog henne så
varligt med händerna och bar henne ut i gröngräset. Och den
arma blef lugn med detsamma.
När Ingrid vände sig om för att gå in, hoppade Sven
öfver fähusledet och ropte muntert: »God afton, Ingrid!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
