Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Prosa - Sin moders son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
jag visste, han är ändå min egen pojke 1 — Till
läpparna kom aldrig det ropet. På dem och på
tungan brände blott de bittra orden: — Jag vill
aldrig mer i livet se dig för mina ögon. — Valter
var sannerligen grundligt vand att taga sin mors
ord på allvar. De kände varann, majorskan och
hennes son. — Nu, nu — hon kunde velat be en
bön, att de orden aldrig uttalats. Eller, att han
icke tagit dem på allvar–-De skarpa
ögonen voro nära att sluta sig inför solens sista,
storögda ljushälsning. Då väcktes hon upp ur
grubblet och tröttheten av ett energiskt surrande
ljud, som raskt nalkades nere på vägen. Hon
tryckte pannan mot rutan och spejade med
förtörnad min mellan parkalléns lätt grönskimrande
kronor — och såg en motorcyklist rasa in genom
parkgrinden. Majorskan avskydde dylika herrar
och deras smattrande och pustande
fortskaffnings-redskap. Så gjorde ej mindre Rosbacka fyrbenta
trotjänare, lapphunden Sampo. Hans matmor såg
honom nu rusa den annalkande till mötes, och
vilt skällande, göra de mest aktningsvärda försök
att bita motorn, cykelringarna och cyklistens
läderpansrade vådor till kallops. Men — plötsligt,
som på övernaturlig order, uppgav Sampo den
hopplösa striden. Ja, han förvandlades helt och
hållet till idel vänskap och välkomnande. Då reste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
