Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Prosa - Sin moders son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
155
sig majorskan upp, hög och rak och vände sig,
stirrande, mot »kabinettets» vita dörr. Här fick
ju ingen störa henne. Men när det nu, efter
några minuter, som tycktes henne evigheter, sakta
knackade på denna vita dörr, kunde hon blott
med möda ropa ett: »Kom in!» — Hon hade känt
igen Valters steg i trappan.–-
Samtalet blev egendomligt. Det var först som
om de råkats helt nyss, och blott hade någon
liten vardaglig angelägenhet — en tvist, ett
obetydligt mellanhavande — att göra upp. Han
frågade:
— Ja — får jag — komma in?
— Var så god!
— Tack. Vill mamma ha igen sina pengar?
— Tack.
Men så föll Valter ur rollen och snyftade:
— Och — mig?
Stora famnen, modersfamnen, blev svaret.
–-En timme senare var familjen v. Kirsch
samlad i barnkammaren och där stod glädjen så
högt i tak, att lilla Fanny för ovanlighetens skull
höll sig tämligen stadgad. Trots det, att farmodern
gång på gång kramade om henne med nästan
glupsk ömhet. Majorskan kysste lillan och sade
förebrående till Valter:
— Jaså, du kära, stygga pojke, du kommer för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
