Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Prosa - Knekt-Johans spionage
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i8;
de vidöppna, smidda gallergrindarna. Han kände
sig ovanligt litet säker i sadeln.
I den öppna, murade spiseln, i Lidens sal —
snarlik en burgen bondes förr i världen — höll
löjtnant Frits Walcke på att tända en brasa, som
mer än väl behövdes. Och på det stora, stadiga
matbordet dukade hans unga älskade fram en
liten, lantlig middag för två. Hon gnolade. Men
det lät litet vemodigt, fast rösten var ljus och
blid. — Han vände sig om, röd och ivrig:
— Nu tar det sig! — Och det är bara bra,
att vi håller till i den här gamla kåken. Så
förefaller den inte så ogästvänlig, när säsongen
kommer.
— Säsongen, upprepade hon med en liten näpen
vissling, då får ju inte jag komma hit.
Han reste sig från sin knäliggande ställning
och slog dammet av byxorna; han suckade:
— Jo, Margit! Men du får vänta, du som jag.
Mamma har haft sitt att genomgå — en hel del!
Och — ja, du kanske inte kan förstå det — mig
menar jag! Men — jag förmår inte själv säga åt
gumman — vad som ändå måste sägas.
— Därför, att jag är — den jag är! inföll hon
lugnt, utan bitterhet, men med en viss kyla:
Fattig, enkel, oansenlig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
