Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Maskinernas slavar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lycka för så många. Och de framhöllo patetiskt vilka
lidanden arbetsklassen skulle få uthärda, om icke de
— och endast de — i sin vishet hade tagit dem i sin
tjänst.
Då jag var på återväg från dessa herrar mötte jag
Ernest och berättade för honom mina nyaste
erfarenheter. Han såg på mig med en belåten min och sade:
»Nå, det är ju ypperligt! Ni börjar gräva upp
sanning på egen hand. Ni vill bygga på egen erfarenhet,
och det är rätt. Ingen som tillhör det industriella
maskineriet är fri att handla som han vill, utom de
stora kapitalisterna, och de ä’ också bundna, om ni
ursäktar den irländska paradoxen.[1] Ni ser, att de
där herrarna ä’ alldeles säkra på att vad de göra är
riktigt. Det är väl det mest absurda i hela situationen.
De ä’ så bundna av sin natur, att de inte kunna göra
någonting utan att tro att det är rätt. De måste ha
sanktion för sina handlingar. När de vilja företa
sig någonting — i affärsväg naturligtvis — måste de
vänta tills det i deras hjärnor uppstår en religiös, etisk,
vetenskaplig eller filosofisk uppfattning att saken är
riktig. Och så gå de och göra det som har fallit dem
in — utan att besinna att en av människans svagheter
ligger däri, att önskningen är tankens ursprung. Sak
samma vad de företa sig, det egna bifallet kommer
alltid. De ä’ överlägsna kasuister. Riktiga jesuiter.
De kunna till och med finna på att göra orätt under
förevändning att det kan medföra godt. En av de
behagliga och oeftergivliga fantasier som de roa sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
