Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI. Slutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillfredsställelsen att ha troget tjänat ett ädelt mål. Och för övrigt
var de trognas lön oupphörliga faror, tortyr och död.
Människan är svag, sade jag — och på grund av
denna svaghet voro vi nödsakade att öva den enda
vedergällning som stod i vår makt. Och denna
vedergällning var döden. Nödvändigheten tvingade oss
att straffa våra förrädare. När någon hade visat sig
som sådan, skickades genast ända till ett dussin
pålitliga hämnare i hans spår. Vi kunde misslyckas
i utförandet av våra domar över våra fiender — som
till exempel i fråga om Pocockarna — men i ett annat
avseende misslyckades vi däremot aldrig, och det var
hämnden över våra förrädare. Kamrater fingo
tillstånd att uppträda som förrädare för att komma in i
understäderna och verkställa våra domar över de
verkliga förrädarna. Och vi gjorde oss i själva verket
så fruktade att det innebar större fara att förråda oss
än att förbli trogen mot oss.
Revolutionssaken blev som en religion för oss. Vi
böjde knä vid revolutionens altare, därför att det var
frihetens altare. Män och kvinnor offrade sitt liv för
»saken», och nyfödda barn invigdes åt den, så som
man i forntiden invigde dem åt Gud. Vi älskade
mänskligheten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
