Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hon erfor ännu en...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162
JEAN-CHRISTOPHE
spände sin vilja som om lion kunnat förhindra
olyckan, och då allting störtade samman var
det alldeles så som hon fruktat. Hon var
förkrossad som av ett öde mot vilket man ej
kan strida. Hon såg oavvänt på Christophe,
som högdraget betraktade den skränande
publiken. Deras blickar möttes. Christophes
ögon igenkände henne kanske, men i den orkan
som svepte honom med sig förmådde hans
hjärna ej omfatta bilden (det var ju länge
sedan ban tänkt på henne). Han försvann mitt
ibland visslingarna.
Hon skulle velat ropa, skrika, handla, hon
var fastnaglad som i en hemsk mara. En
lättnad blev det likväl att hennes tappre lille
broder delade hennes ångest och hennes
förtrytelse, utan att han anade vad som
försiggick inom henne. Olivier var djupt
musikalisk och han hade en självständig smak som
ingenting kunde rubba, Då ban tyckte om
en sak tyckte han om den trots all världen.
Redan vid symfoniens första takter hade han
känt att här var något storartat, någonting
som han ännu ej råkat på i livet. Han
upprepade halvhögt med ivrig stämma:
— Vad det är vackert! Vad det är
vackert!
Hans syster tryckte sig tacksamt intill
honom. Efter symfonien hade han applåderat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
