Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den dagen och de...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANTOINETTE!
167
han fastnade mitt ibland vagnarna utan att
kunna komma varken fram eller tillbaka. Då
han äntligen lyckades slita sig loss och nå
den plats där han sett Antoinette var hon
redan borta. Hon hade gjort fåfänga försök
att kämpa emot människofloden och så hade
hon resignerat; hon slutade upp att strida,
hon hade känslan av ett olycksöde som
vilade över henne, som hindrade hennes möte
med Christophe — mot ödet kan man
ingenting göra. — Då hon äntligen slapp ut ur
folkmassan vågade hon inte gå tillbaka,
blyg-seln överväldigade henne. Vad skulle hon väl
sagt honom? Vad skulle ban tänkt? Hon
flydde hem.
Först då hon var hemma kände hon sig
litet lugnare. Men då hon trätt in i sitt
skumma rum satte hon sig framför bordet
utan att orka taga av hatt och handskar. Hon
var olycklig över att hon inte fått tala med
honom, men samtidigt tändes ett stort ljus i
hennes inre. Hon märkte inte skymningen,
hon glömde sjukdomen som arbetade inom
henne. Hon genomgick åter och åter allt det
som nyss hänt. I inbillningen omvandlade
bon det. Hon föreställde sig hur allting skulle
ha varit i fall omständigheterna utvecklat sig
annorlunda. Hon såg sig själv sträcka
armarna åt Christophe, hon såg Christophes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
