Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den dagen och de...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168
JEAN-CHRISTOPHE
glädjestrålande uttryck då han igenkände
henne, och hon log och rodnade. Hon rodnade
ensam i sitt rum där ingen kunde se henne,
och ånyo sträckte hon ut armarna. Ack, det
var henne övermäktigt. Hon kände att hon
var nära att försvinna, och hon sökte
instinktmässigt att haka sig fast vid det kraftiga liv
som drog henne förbi — att närma sig honom
som visat henne godhet. Hennes hjärta var
bräddfyllt av ångest och ömhet och hon ropade
ut i natten:
— Hjälp mig! Fräls mig!
Hon reste sig feberaktigt, tände lampan,
tog fram penna och papper. Hon begynte
skriva till Christophe. Aldrig skulle denna
stolta, blyga unga flicka kommit på en sådan
tanke om hon ej redan varit i sjukdomens
våld. Hon visste inte vad hon skrev, hon
behärskade sig inte längre. Hon åkallade honom,
hon sade att hon älskade honom... Mitt i
brevet stannade hon förfärad... Hon sökte
efter andra ord, men hennes första impuls var
bruten; huvudet var tomt och brännande. Hon
kunde inte finna de rätta uttrycken, tröttheten
tryckte henne till jorden. Hon blygdes ... Vad
tjänade det alltsammans till? Hon visste
alltför väl att hon bara sökte bedraga sig själv,
hon visste att hon aldrig skulle avsända
brevet; och även om hon velat göra det, hur skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
