Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vanan — och drömde inte om att det fanns
gustavsforsbor, som smått skrattade åt henne
därför — att föra alla samtal med frågor. Voro
de trötta? hade de följt det utstakade
programmet? hade de haft några missöden? och: hade
de gjort fosterlandet mycken nytta?
Svaret kom inte så beredvilligt på denna sista
fråga som på de andra. De unga hade mycket
väl märkt bitonen av skepsis och skyggade litet.
Ett par logo generade leenden, andra nekade att
le. Alla sågo de på Agneta, den älsta av
fröknarna Jerneploog, hon var självskriven att svara.
— Ja, vet mamma, sade hon med en nästan
fientlig udd i rösten, det är många som sagt
så mycket och tackat för att vi kom.
— Det var ju uppmuntrande.
— Jag vill inte påstå, att nyttan vi kunnat
göra är så stor, fortsatte flickan, men en sak vet
jag i alla fall: jag är glad för min egen skull, att
jag har fått göra den här färden, för jag har
haft stor behållning av den.
— Ja, vi tycker precis som Agneta allihop,
hördes en ivrig kör av röster.
— Hur så, menar fröken? frågade
borgmästaren. Hans ton var mycket aktningsfull, ty han
glömde inte, att han talade med en förmans
dotter, men han brydde sig inte om att dölja,
att han stod fullkomligt oförstående. Innerst inne
tyckte han, att det var ett levande spektakel, att
landshövdingedöttrarnas stadskotteri skulle lägga
sig i de politiska valen. Hans egen dotter hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
