Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
slå omkull på stranden, som sedan hade sparkat
honom på hans stubbsvans och som han för en vecka
sedan hade sett kasta sten på Terrence.
Trossen var borta, och Lerumies fingrar trevade
inne i filten efter honom. Jerry morrade ilsket. Detta
var helgerån. Han som en vit mans hund var tabu
för alla svarta. Han hade tidigt lärt sig den lagen
att ingen neger någonsin får röra en vit mans hund.
Men Lerumie, som var ondskan personifierad, vågade
röra honom i detta ögonblick, då världen störtade
samman över dem.
Och då fingrarna vidrörde honom, högg han
tänderna i dem. Sedan slog den svartes lediga hand
honom så hårdt att han måste släppa taget med
tänderna och negerfingrarna blevo fria.
Rasande som en liten avgrundsande kände Jerry
nu att han greps i nackskinnet, nära att kvävas, och
slungades genom luften. Och medan han flög
genom luften, fortfor han att tjuta av raseri. Han föll
i havet och sjönk, fick en munfull saltvatten i
lungorna och kom upp igen, storknande men simmande.
Simma var någonting som han inte behövde tänka
på. Han hade aldrig behövt lära sig simma, lika
litet som han hade lärt sig andas. Han hade varit
tvungen att lära sig gå, men att simma gick av sig
självt.
Vinden röt omkring honom. Yrande skum, jagat
av vindens andedräkt, fyllde hans mun och näsborrar
och hans ögon så att han inte såg. I kampen för
att andas lyfte han, obekant med sjön som han var,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
