Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne - Förra avdelningen - Den nya vägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Hela vintern har jag längtat efter att du skulle komma
och få del i vår salighet, sade systern, för vi lever ej mera
på jorden, utan i det nya Jerusalem, som är nederkommet
av himmelen.
Det var ock en god nyhet för Ingmar, att Hellgum ännu
fanns kvar på orten. Förra sommaren hade Hellgum ofta
kommit ner till sågen för att språka med Ingmar, och de
hade blivit goda vänner. Ingmar beundrade Hellgum som
den yppersta man han hade råkat. Aldrig hade han sett
någon, som hade varit så karlavulen och stortalig och litat
så fast på sig själv.
Ibland, då det hade varit mycket brått, hade Hellgum
kastat av sig rocken och hjälpt till i sågen. Då hade Ingmar
blivit häpen. Aldrig förr hade han träffat någon, som hade
varit så rask att arbeta.
Just nu var Hellgum borta på ett par dagar, men han
väntades snart hem igen.
— Ja, bara du får tala med Hellgum, går du nog med
oss, sade Karin gång på gång. Och det trodde Ingmar också,
fast han var orolig för att gå med på något, som inte fadern
hade gillat. Det var väl just far, som lärde oss att alltid
gå Guds vägar, sade Karin.
Det var så gott och bra alltsammans. Ingmar hade aldrig
kunnat tro, att det skulle kännas så ljuvligt att åter vara
bland människor. Det var endast ett han saknade, och det
var, att ingen talade om skolmästarns och om Gertrud. Det
var en stor otur, för Ingmar hade inte råkat Gertrud på ett
helt år. Men förra sommaren hade han inte behövt sakna
nyheter om henne. Då hade det knappast gått en dag, utan
att någon hade talat om Storms.
Den kom sig väl endast av en tillfällighet, den där
tystnaden. Men bra ängsligt kan det vara, då man känner
sig förlägen att fråga, om ingen av sig själv faller på att
tala om det man helst vill höra.
Men om Ingmar var lycklig och nöjd, så var det en helt
annan sak med Stark Ingmar. Gubben var butter och tyst
och svår att göra till lags.
— Jag tror, att du längtar till skogen, sade Ingmar till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
