Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne - Senare avdelningen - Hellgums brev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utbreda sig över jorden och att de skulle få uppleva dagen,
då det nya Jerusalem skulle nederkomma ur himmelens sky.
Då de nu hade blivit så få och inte kunde annat än inse,
att deras hopp var gäckat, tycktes något vara brustet inom
dem. De gingo långsamt, med släpande steg, de suckade
ofta och hade ingenting att säga varandra. Ty detta hade
varit en allvarssak för dem. De hade satt in sitt liv på den,
och de hade förlorat det.
"Varför är de så bedrövade?" tänkte gumman. "De tror
ju ändå inte det värsta, de vill inte förstå Hellgums mening.
Jag har uttolkat hans ord för dem, men de vill inte lyssna.
Ack, de, som bor på slätten under den öppna himlen, förstår
sig ju aldrig på att vara rädda. De har inte samma tankar
som den, som sitter ensam inne i skogsmörkret."
Hon märkte, att Hellgumianerna voro rädda, därför att
Halvor hade kallat dem tillsammans på en vardag. De
fruktade, att han hade ett nytt avfall att berätta dem. De
sågo oroligt på varandra, mönstrande varandra med sjuka,
misstänksamma blickar, som tycktes fråga: "Hur länge blir
du beståndande, hur länge du?"
"Det vore nästan bättre att sluta, att upplösa samfundet
med ens", tänkte de, "liksom det är bättre att dö en snabb
död än att långsamt förtvina."
Ack, detta samfund, denna fridslära, detta ljuva liv i
enighet och broderskap, som de älskade så högt, att det nu
var dömt att förgås!
Under det att dessa bedrövade människor fortsatte sin
vandring, tågade den blanka vintersolen, glad och glittrande,
över den höga, blå himlen. Från snön uppsteg en frisk kyla,
som väckte mod och glättighet. Och från de granskogsklädda
höjderna, som omgärdade socknen, nedsteg rogivande stillhet
och frid.
Äntligen voro de uppe vid Ingmarsgården och trädde in
under den snötäckta förstukvisten.
I storstugan på Ingmarsgården hängde uppe under taket
en tavla, som för väl hundra år sedan hade blivit tillskapad
av en gammal bygdemålare. Den föreställde en stad,
innesluten av höga murar, och över murarna såg man gavlarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
