Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne - Senare avdelningen - Timmerstocken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det börjar bli skarpt kallt, solen är nergången för länge
sedan. Hästen står och fryser, han rister på huvudet och
skrapar med foten. Pannluggen och manen bli vita av
rimfrost.
Men de båda unga frysa visst inte. De hålla sig varma
med att bygga sitt hus färdigt från källaren till vinden.
Och då huset är byggt, börja de möblera det.
— På den här långväggen ska vi ställa soffan, säger
Ingmar.
— Men jag vet inte, att vi har någon soffa, svarar flickan.
Då biter den unge mannen sig i läppen. Det hade inte
varit hans mening att ännu på länge tala om, att han har
en soffa stående färdig hos snickaren, men nu har han röjt
hemligheten.
Då måste också Gertrud förråda något, som hon har hållit
dolt i fem år. Hon talar om, att hon har förfärdigat och
sålt hårarbeten och hemgjorda band, och med pengarna,
som hon har fått för detta, har hon redan skaffat allt möjligt
husgeråd, grytor och pannor, tallrikar och fat, lakan och
dynor, dukar och gångmattor.
Ingmar blir lycklig över en sådan rikedom och vet inte
hur han ska prisa henne nog. Men mitt i berömmet bryter
han av. Han har kommit att se på Gertrud och blir nu som
alltid förstummad av det häpnadsväckande i att något så
ljuvligt och vackert ska bli hans.
— Vad är det, Ingmar? frågar flickan.
— Jag tänker på att det bästa av alltsammans ändå blir
att få dig.
Gertrud svarar ingenting, men hon lägger sin hand
smekande på den stora stocken, som ska sättas in i väggen
i det hus, där hon ska ha sitt hem med Ingmar. Hon vet,
att det är trygghet och trevnad, som vänta henne där, ty den
hon gifter sig med är klok och god, ädelmodig och trofast.
I detsamma går en gammal gumma förbi. Hon går fort
och talar häftigt och högt, som om hon vore uppretad.
— Ja, ja, ja, säger gumman, deras lycka ska inte räcka
längre än från daggryning till morgonrodnad. Då prövningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
