Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne - Senare avdelningen - Auktionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det gamla hemmet, som han snart skulle förlora, kunde man
varken finna mod att skratta eller att säga ett muntert ord.
Så kom den stund, då auktionen skulle begynna.
Auktionsförrättaren steg upp på en stol och började ropa ut en
gammal plog. Ingmar stod kvar orörlig, som om han inte
hade varit en människa, utan en bild.
— Herregud, han kunde väl gå bort härifrån! sade
människorna. Han behövde ju inte se detta elände. Men
Ingmarssönerna bär sig aldrig åt som annat folk.
Så föll det första klubbslaget. Då såg man Ingmar rycka
till, som om det hade träffat honom. Strax därefter blev han
åter orörlig, men vid varje nytt klubbslag gick en darrning
genom honom.
Två bondkvinnor gingo just förbi mor Stina och talade
om Ingmar.
— Och tänk, att om han bara hade friat till en rik
bonddotter, så hade han fått pengar nog och kunnat köpa gården,
men han ska ju ha skolmästarns Gertrud, sade den ena.
— Det lär allt vara en storkarl, som har lovat honom
Ingmarsgården i hemgift, om han tar dottern, svarade den
andra. Se, de frågar inte efter, att han är fattig, därför att
han är av en så god släkt.
— Det hjälper ändå att vara son till Stor Ingmar.
"Det skulle nog ha varit en välsignad sak, om Gertrud
hade haft en liten smula att hjälpa till med", tänkte mor
Stina.
Så småningom blev redskapen bortsåld, och auktionisten
flyttade över till en annan sida av gården. Han började sälja
hemvävda bonader, dukar och sängförhängen, och han höll
upp dem i luften, så att de broderade tulpanerna och de
invävda, brokiga broderierna lyste över hela gården.
Ingmar måtte ha märkt tygstyckenas fladder. Han lyfte
motvilligt ögonlocken. För en sekund syntes de matta,
blodsprängda ögonen, som blickade ut över förödelsen, så slöto
de sig på nytt.
— Aldrig har jag sett något sådant, sade en ung
bondflicka. Nu menar jag rent han dör. Om han bara ville låta
bli att stå här och plåga sig!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
