Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Senare avdelningen - Barbro Svensdotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gick och gifte sig med den första, som ville ta honom. Det
var visst bara för att visa Barbro, att hon inte kunde få
honom. Han fick en dålig hustru, det blev bara fattigdom
och elände av, och nu har han börjat supa. Han skulle sitta
på fattighuset med de sina, om inte Barbro hjälpte honom.
Det lär vara hon, som håller både honom och hustrun med
föda och kläder.
Sedan de hade sagt detta, talade de inte vidare om Barbro,
och en liten stund efteråt voro de gångna. Ingmar gick då
och spände för, och när hustrun kom ner på gårdsplanen för
att stiga i kärran, tog han och lyfte henne upp i åkdonet.
Hon trodde, att det bara var, för att hon inte skulle smutsa
ner klänningen på hjulet, men egentligen var det så, att
Ingmar på något sätt ville visa, att han tyckte, att det var
synd om henne. Han brydde sig inte så mycket om henne,
att han kunde bli ledsen över det han hade hört, han tyckte
bara, att det var synd om henne. Och när han körde vägen
framåt, vände han ibland på huvudet och såg på henne.
Jaså, hon var av ett så kärleksfullt sinnelag, att hon kunde
bistå och hjälpa den, som hade övergivit henne. Och
besynnerligt var det, att hon där inte hade blivit mindre
sviken, hon, än Gertrud.
När de hade kört ett stycke, märkte Ingmar, att hustrun
satt och grät.
— Inte ska du gråta för detta, sade han då, det är väl
inte så märkvärdigt, att du tycker om någon, du som jag.
Sedan satt han och förargade sig över att han inte hade
kunnat säga henne ett vänligt ord.
Efter detta skulle man väl ha kunnat tro, att Ingmar
ibland gick och undrade om hustrun alltjämt höll av den
där Stig. Men något sådant kom inte för hans tankar, han
frågade inte nog mycket efter henne för att söka utgrunda
vem hon tyckte om eller inte tyckte om. Han gick i sina
egna sorgsna funderingar och glömde återigen nästan bort,
att hon fanns till. Inte heller var han förvånad över att hon
alltid var så stilla och lugn och aldrig blev häftig mot
honom, fastän han aldrig var, som han skulle vara mot
henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
