Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Flykten till Egypten och barnamordet i Bethlehem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Herodes’ svin (på grekiska hys) än att vara
en hans son (på grekiska hyos).» Ehuru
Macrohius, som skref på en senare tid —
han lefde nämligen omkring år 400 e. Kr. —
begår det misstaget att antaga, att Herodes’
son Antipater, som dödades ungefär
samtidigt med barnamordet i Bethlehem, också
omkommit i detta samma blodbad, bevisar
dock det sätt, hvarpå han anför Augusti nyss
nämda betecknande yttrande, att han haft
ett dunkelt minne af detta grymma
nidingsdåd.
Men hvarföre, har man frågat, nämner
då Josephus icke ett ord om en sådan
skändlig grymhet? Må hända derföre, att det skett
så hemligt, att han ingenting vetat derom.
Må hända ock derföre, att mordet på en
hop barn, utfördt på grund af en snart
öfvergående misstanke, blifvit ansedt såsom
någonting allt för obetydligt för att uppföras på
listan af Herodes’ ogerningar. Möjligt är
ock, att denna tilldragelse förbigåtts med
tystnad af Josephi sagesman Nikolaus
Damascenus, hvilken i fullaste öfverensstämmelse
med desse helleniske hofmän, som ville göra
en politisk messias af den usle och
blodbestänkte usurpatorn, upphöjde alla sin herres
storverk, men fördolde eller ursäktade alla
hans brott. Mera sannolikt är dock, att
Josephus, hvilken vi i trots af den ofantliga
skuld, i hvilken vi stå till honom såsom
skriftställare, icke kunna anse annat än såsom en
affälling och lycksökare, med flit undvikit
att omnämna alla sådana förhållanden, som
stodo om också blott i det aflägsnaste
sammanhang med Jesu lif. Det enda ställe, der
han gör en hänsyftning på vår frälsare, är
nämligen förfalskadt genom senare tiders
inflickningar om icke helt och hållet oäkta;
och intet tvifvel kan råda derom, att ju den
tystnad, som han iakttager i fråga om allt,
som rör kristendomen, var lika mycket
öfverlagd som oädel[1].
Men fastän Josephus icke uttryckligen
omnämner denna händelse, så bidrager dock
allt, hvad han berättar om denna sista
period af Herodes’ lif, att göra den sannolik.
Vid denna samma tid hade tvenne vältalige
judiske lärare, Judas och Matthias,
uppviglat sina lärjungar att rifva ned den gyllene
örn, som Herodes låtit uppsätta öfver den
stora porten till templet i Jerusalem.
Josephus ställer detta djerfva tilltag i
sammanhang med i förtid utspridda rykten om
Herodes’ död; dock är det icke heller omöjligt,
att, såsom ock någon förmodat, desse ifrare
låtit sig påverkas af det messianska hoppet,
som just då erhållit ny näring genom de
vise männens besök. Men hela saken tog
ett snöpligt slut, och Judas och Matthias
med fyrtio af deras lärjungar blefvo lefvande
brände. Med sådana brott som dessa för
sina ögon på hvarje sida, har väl Josephus
kunnat förbigå det hemliga mordet på några
dibarn i en liten by. Deras blod var blott
en droppe i den ström af blod, i hvilken
Herodes var sänkt ända till läpparne.
Det måste hafva varit kort efter
barnamordet i Bethlehem, som Herodes dog.
Endast fem dagar före sin död gjorde han ett
förtvifladt försök till sjelfmord, på samma
gång som han hade befallt att låta döda
sin äldste son Antipater. Hans dödsbädd,
som äfvenledes påminner om Henrik VIII:s,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
