Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI. Det första undret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade hon nu under trettio långa år förgäfves
tåligt väntat efter en uppenbarelse af hans
herlighet. Hon hade sett honom uppväxa,
såsom andra barn uppväxa, och lefva
visserligen i ödmjukhet, visdom och nåd såsom
en ljuflig planta inför Guds åsyn, men i alla
andra hänseenden lik andra menniskor,
endast att ingen synd fläckade hans själ. Och
nu var han trettio år gammal; den store
profeten, som stod i så högt anseende hos
folket, hade utropat honom för att vara den
utlofvade messias; han uppträdde redan
offentligen, åtföljd af lärjungar, hvilka erkände
honom såsom rabbi och frälsare. Här var
en svårighet att afhjelpa, en kärlekstjenst
att bevisa, en vanära att afvända från
vänner, dem han älskade — en vanära, hvartill
dessutom han och hans lärjungar genom sin
närvaro varit en ofrivillig orsak. Var då
hans stund icke ännu kommen? Hvem kunde
veta, hvad han vore i stånd att göra, om
han blott blef gjord uppmärksam på det
bekymmer, som hotade att göra ett snöpligt
slut på gästabudsdagarnes glädje? Skulle
icke på hans befallning en hop af den
himmelska härskaran, lik den, som bebådade
hans födelse, kunna förvandla denna enkla
bröllopsfest i Kana till en scen af himmelsk
herlighet? Skulle det icke redan nu kunna
ske, att han införde dem i sitt
gästabudshus, der hans banér öfver dem är kärlek?
Hennes tro var stark, hennes
bevekelsegrunder rena, om man må hända undantager
en den möjligast minsta anstrykning af denna
äkta qvinliga, moderliga åstundan, som
kommer hvarje moder att önska, att hon just
må få se sin son ärad i sin närvaro. Och
Marias sons stund var också hardt när
kommen; men det var då också nödvändigt för
denne son att en gång för alla visa sin
moder, att han hädanefter icke så mycket
var Jesus, Marias son, som icke fast mer
Kristus, Guds son. Det var nödvändigt att
visa henne, att när det gällde hans stora
verk och sändning, när det gällde hans eviga
varelse, hade dessa om än i sig sjelfva aldrig
så dyrbara jordiska band dock förlorat sin
betydelse. Hon måste, kosta hvad det ville,
lära sig, att hans tankar icke voro hennes
tankar, hans vägar icke hennes vägar[1]. Den
lärdomen kunde icke meddelas på ett mera
bestämdt, likasom icke heller på ett mera
kärleksfullt sätt, än han gjorde det här.
»Qvinna, hvad hafver jag med dig?»
Dessa kortfattade ord förefalla vid första
påseendet väl stränga, ja, nästan påfallande
hårda och frånstötande. Men skulden dertill
ligger icke i grundtexten utan endast i vår
öfversättning af den. Kristus kallar henne
icke »moder», ty med afseende på de
förhållanden, om hvilka här var fråga, var hon
icke längre hans moder; och hvad angår
tilltalet »qvinna» (gynai), så var detta så
vördnadsfullt, hon någonsin kunde önska sig;
det nyttjades äfven, då så högt uppsatta
personer som drottningar tilltalades[2]; och
att det icke heller fattades detta uttryck
något af kärleksfull ömhet, framgår af andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
