Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV. Nikodemus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
helt öfvervinnas genom hans redliga
åstundan att bistå och skänka skydd åt honom,
hvilken han visste vore en profet, äfven om
han icke genast i honom igenkände den
utlofvade messias. Sålunda uttalade ock de få
ord, hvilka han invände för att hindra sina
medbröder från att begå en hastig
orättvisa, försigtigt blott en allmän grundsats och
förrådde ingalunda hans egen personliga tro
på den galileiske profeten, som var föremål
för hans medbröders afsky och hat. Och
till och med sedan kraften af Kristi kärlek,
sådan denna uppenbarade sig i sin fulla
herlighet på korset, hade gjort mästarens
mest skygge lärjungar frimodige, vågade
Nikodemus icke förr framträda med sina
dyrbara, af hängifvenheten egnade gåfvor, än
en annan af samma stånd, embete och
rikedom som han sjelf hade föregått med sitt
exempel[1] (Joh. 7: 50; 19: 39).
Sådan var den rabbi, hvilken med denna
blandning af upprigtighet och
menniskofruktan, som utmärker allt, hvad vi veta om
honom, visserligen kom till Jesus, men dock
försigtigtvis om natten. Han var angelägen
att närmare lära känna denne unge galileiske
profet, hvilken han — ty så ärlig var han
— icke kunde annat än erkänna för en af
Gud sänd lärare; men han ansåg sig för en
allt för betydande person inom det parti,
han tillhörde, för att han skulle vilja
blottställa sin värdighet och möjligen äfven sin
säkerhet genom att besöka honom
offentligen om dagen.
Ehuru Nikodemus endast omtalas på några
få rader vid redogörelsen för denna höga
undervisning, hvarmed han af Jesus blef bevärdigad,
är dock det intryck, vi få af den i
evangelium gifna skildringen af hans personlighet,
så individuelt utpregladt och oefterhärmligt
karakteristiskt, att det utesluter hvarje tanke
på, att vi här skulle hafva att göra med en
dikt och icke med en historiskt gifven
verklighet. Redan hans första anmärkning
aflägger indirekt ett vittnesbörd om hans
själsart — hans sätt att snarare med
omskrifningar antyda än öppet och rätt fram
uttala, hvad han önskade — hans halft
beskyddande åstundan att fråga i förening med
hans naturliga skygghet för att gifva denna
fråga en rätt påtaglig form och gestalt. Han
medgifver väl, att Jesus hade kommit »från
Gud», dock endast, enligt hvad han icke
utan en viss tvekan omedelbart derefter
tilllägger, såsom en från Gud kommen »lärare»,
och den frågan: »Hvad skall jag göra?», på
hvilken dock allt för honom kom an,
undertrycktes mera, än den uttalades.
Vår frälsare såg djupt in i hans hjerta,
och, försmående alla förberedande
inledningar, går han honom på lifvet med denna
högtidliga försäkran: »Sannerligen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
