Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVIII. De tolf apostlarne och bergspredikan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
843
.rast? tiF.
344
ning; den innehöll hela kedjor af konstigt
hopfogade slutledningar; den utgjorde en
labyrint af i de minsta biomständigheter med
ängslig noggrannhet genomförda
lagbestämmelser; den bekymrade sig i främsta
rummet om hvad prester och fariséer hade att
iakttaga i templet och synagogan eller i
skolan eller i sanhedrin, och sysselsatte sig för
öfrigt icke utan en viss förkärlek med
oändligt obetydliga ting. Den var visserligen icke
blottad på all sedlig betydelse; här och der
hittar man i talmud, denna den judiska
skriftlärdomens egendomliga urkund, bland
massan af hö och strå och stoft och mylla
en kostlig perla, en ädel tanke; men det
mesta, som här afhandlas, rör tionde af
mynta, dill och kummin, rör fransars längd
och tänkeskrifters bredd och dryckeskärls
och fats tvagning eller den rätta tidpunkten
för nymånaders och sabbatsdagars ingående
med mera dylikt. Men af ett helt annat
skaplynne var Jesu undervisning. Den var
så mycket upphöjdare än deras, som templet
under himmelens fria hvalf var större och
förmer än den trånga synagogan med dess
qvalmiga luft eller den öfverfyllda skolan.
Hvad Jesus hade att lära menniskorna, det
meddelades fritt och otvunget, efter som
tillfälle och förhållanden erbjödo sig, än på
bergsluttningen, än vid sjöstranden, än på
vägen, än i en farisés hus, än vid en
publikans gästabud; hvad han predikade, var icke
högtidligare eller mera gripande, då det
föredrogs i den kungliga pelargången inför
mästarne i Israel än då de ende åhörarne
utgjordes af det okunniga folket, hvilket
fari-seerne i sin stolta inskränkthet ansågo
såsom »förbannadt». Åt alla utan njugghet
och utan förbehåll bjöd Kristus af sitt tals
rika håfvor. Hans ord flödade lika ljuft och
lika ymnigt till den ensamme lyssnaren som
till de stora hänförda menniskohoparne; och
några af hans rikes herligaste uppenbarelser
meddelades icke åt de mägtige i Israel, ej
heller åt de stora folkförsamlingarne, utan
fast hellre åt den försagde rådsherren, som
kom till Jesus hemligen om natten, och till
den ringa qvinnan, som talade med honom
under middagstimmens hetta vid Jakobs
brunn i Samarien. Och hvad Jesus
förkunnade, det handlade icke om tionden och
tvagningar, det rörde menniskans själ och
menniskans eviga bestämmelse och menniskans
lif — det rörde hoppet, kärleken och tron.
Denne predikare grep sina ämnen ur det
menskliga hjertats innersta djup, och hans
tal var enkelt, så att en hvar det kunde
förstå. Han försmådde vältalarnes
konstgrepp och skolornas visdom. Men hans ord
genomträngde dock merg och ben och blefvo
domare öfver hjertans tankar och, uppsåt.
Och för att med bilder lånade från
allbekanta förhållanden belysa och åskådliggöra
de lärdomar för det andliga lifvet, dem han
meddelade, talade han om de gröna fälten,
om vårens blomster och trädens knoppning;
om den röda och hotande himmelen; om
vind och regn; om natt och storm; om moln
och ljungeld; om ström och flod; om
stjernor och lampor; om eld och salt; om
svigtande rön och om ogräs, som uppbrännes;
om sönderrifna kläder och brustna vinläglar;
om perlor och penningar; om nät och fiskar.
Vin och hvete, korn och olja, gårdsfogdar
och vingårdsmän, arbetare och husbönder,
konungar och herdar, hofmän i lenkläder
och brudar i sin bröllopsskrud — de
förekommo alla i hans tal. Han kände
menniskolifvet; han hade betraktat det med en
blick, som var lika mild och kärleksfull, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
