Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LXII. Uppståndelsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1141
62. UPPSTÅNDELSEN.
1142
talade för ingen utom för lärjungarne, hvad
de hade hört och sett;, men till och med
för desse ljödo deras ord såsom en
underbar saga. Särskildt begaf sig Maria af
Magdala utan uppskof till Petrus och Johannes
i enlighet med det uppdrag, som hon för
sin del synes hafva fått*. Och knappast
hade de fått del af denna sällsamma
underrättelse, förr än de stodo upp för att med
egna ögon öfvertyga sig om, hvad som hade
tilldragit sig. Johannes öfverträffade i
skyndsamhet sin äldre följeslagare; han kom först
fram, lutade sig ned och skådade med tyst
förundran in i den öppna grafven. Den var
tom, och linnesvepningen och svetteduken
lågo ordentligt hoplagda, hvar för sig. Nu
kom emellertid också Petrus fram till
grafven: och med sin vanliga häftighet störtade
han sig in i den, utan att låta sig hejdas
af någon tanke på faran att härigenom ådraga
sig levitisk orenhet och utan att heller taga
hänsyn till någonting annat, än hvad hans
lifliga hängifvenhet och undran förespeglade
honom. Han såg då, att grafven var tom,
men att svepningen låg qvar; dock »låg icke
svetteduken, som hade varit om hans hufvud,
bredvid bindlarne, utan den låg på ett
särskildt ställe hopvecklad». Derefter gick nu
äfren Johannes in och »såg och trodde»**.
Apostlarne medförde sedan denna glada nyhet,
om hvars sanning de sålunda sjelfve hunnit
öfvertyga sig, till sina undrande bröder. Och
trots deras fruktan och ångest, trots deras
senhjertenhet till att tro de sanningar, uti
hvilka de blifvit undervisade, uppgick för
dem redan nu det gryende hopp, som snart
skulle förbytas till den fasta, hela deras
framtida lif och verksamhet förklarande
öfvertygelsen, att »Kristus var sannerligen
uppstånden». Att enligt hela den äldsta
samstämmiga traditionen Kristi graf denna
morgon var tom — att hans döda kropp icke
blifvit bortburen af hans fiender — att hans
lärjungar, när de icke funno hans lekamen
der, blefvo bestörte, och att denna
bestörtning hos någre af dem blandades med
bedröfvelse och oro*** — att de först efter
förnyade påtagliga bevis blefvo öfvertygade
derom, att han verkligen var uppstånden
ifrån de döda — att de för att bekräfta
denna sin tro voro redo att när som helst
gå i döden — att denna tro verkade en
djup och genomgripande förändring i hela
deras tänkesätt och förhållande, i det den
af försagde gjorde frimodige och af svage
gjorde starke — att lärjungarnes hela
karakter utesluter hvarje tanke på möjligheten
af ett afsigtligt bedrägeri å deras sida,
likasom icke heller ett sådant någonsin skulle
hafva varit i stånd att omdana och
pånyttföda verlden — att tron på uppståndelsen
gifvit upphofvet till det ännu gängse bruket
* Vi söka här sammanställa ocli till ett helt sammanfatta de evangeliska berättelserna om Kristi
uppståndelse. Att olikheter och till en viss grad afvikande uppgifter dem emellan förekomma, låter sig icke
rimligtvis bestrida; dock äro dessa icke af den art, att de ömsesidigt upphäfva hvarandra. Kristi
uppståndelses faktum, hvarpå den kristna verlden nu i aderton århundraden har trott, är dessutom betryggadt genom
apostelen Pauli klara vittnesbörd i ett af de bref, som ännu icke ens den mest negativa kritik dristat
från-känna honom. Vi syfta på det bekanta stället i 1 Kor. 15: 4—8. Jfr ock vers 14 i samma kapitel.
** Ett fullkomligt liknande drag i de båda apostlames karakter omtalas i Joh. 21: 7.
*** Och likväl förelågo så många utsagor af Kristus, hvilka tydde på hans blifvande förherligande. Man
I jemföre sådana ställen gom Joh. 2: 18-22; | 61-64; 10: 17. 18; 13: 31; Matth. 12: 38-42; 16: 13-27;
17: 1—9; 26: 63. 64; Marc. 9: 30—32; 10: 32—34; Luc. 9: 43—45. Det är visserligen sant, att de icke sjelfve
torde hafva hört alla dessa förutsägelser, men de hade i alla händelser hört nog för att fullt rättfärdiga vår
frälsares utrop: »o I galne och senhjertade till att tro!» (Luc. 24: 25).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
