Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Moas vanor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MOAS VANOR.
106
henne aldrig. Häri gömde hon kärnor
och tänder, småstenar som tilltalat henne
genom sin färg och runda form, fjädrar,
vissna blommor, ängsull, alla slags
blänkande ting och allt som var mjukt, utom
sin egen mat, naturligtvis, som också
var af underlig beskaffenhet. Blef
korgen för full, upprättade Moa depåer af
sina saker här och där under stenar
och i hålor, kastade aldrig bort något
men glömde lätt hvad hon hade gömt.
Hon var så god.
Ung fick aldrig riktigt reda på hur
Moa kommit upp i ödemarken och hur
hon burit sig åt för att stå ut med
kölden — hon var mycket fåmäld. Det var
icke hemlighetsfullhet eller ovillighet, men
det existerade visst alls icke något
sammanhängande förflutet för henne. Hon
var idel lif, men blott i nuet, hvad hon
mindes gick öfver henne som skuggan
af en upplefvelse igen, men var icke i
sig själf. Hon kunde skaka sitt vilda
hår ytterst uttrycksfullt, när Ung frågade
henne hur hon hade kommit bort från
sin stam, försökte också gärna att
berätta en lång historia, som plötsligt, efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
