Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 3. Åkerjordarterna. - D) Mulljordsgruppen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och tidtals inträffad inverkan af luften, och hvilken mylla
i sitt naturliga skick icke är lämplig för våra odlade
växter. Hit höra de i våra kärr och mossar
förekommande dy- och torfjordarterna.
Moss- eller torfjordarterna bilda en särskild
underafdelning till mulljordsgruppen. Dessa bestå af mer eller
mindre förmultnade lämningar af mossarter och
sumpväxter och äro därför af mycket olika beskaffenhet,
beroende af de växter, som gifvit upphof till deras bildning
och utgöra deras hufvudmassa. På grund häraf skiljer
man mellan högmossar, lågmossar och myrar.
1. Högmossar eller hvitmossarne utgöra det
öfvervägande antalet af våra svenska mossar. De utmärka sig
för sin fattigdom på mineralämnen, synnerligen på
fosforsyra, kali och kalk. – Ett annat utmärkande drag för
större hvitmossar är, att de ofta äro betydligt högre i
midten än i kanterna. (Däraf namnet »högmosse».) Vidare
utmärker sig hvitmossan för stor vattenuppsugande
förmåga och elasticitet. Dessa egenskaper göra den särdeles
lämplig såsom inströmedel (torfmull och torfströ) i
afträden och stallar. Till odling lämpa sig högmossarne
däremot mindre väl, emedan hvitmossan multnar ytterst
långsamt. Då det i vårt land ännu finnes stora områden
bättre mossar, hvilka i första rummet böra komma ifråga
vid odling, så är det i allmänhet skäl uti att för sådant
ändamål spara de sämre högmossarne – tillsvidare.
2. Lågmossarne, som i dagligt tal kallas skogsmossar,
gräsmossar, mader o. s. v. äro stadda i en högre grad af
upplösning än högmossarne. Ofta är högmossarnes
hufvudmassa till den grad sönderdelad, att man endast med
svårighet kan igenkänna de växter, hvaraf de bildats.
Mossor af olika slag utgöra äfven en väsentlig beståndsdel i
lågmossarne, men dessutom hafva växter af högre natur
t. ex. starr, vass och bättre grässlag bidragit till deras
bildning. Stammar och stubbar af ek, asp, björk och tall
äro äfven mycket vanliga lämningar i lågmossarne.
Djurlifvet har äfven spelat en viktig roll i mossbildningen.
De lager af dy och gyttja, hvilka ofta till stor mäktighet
utgöra botten i lågmossarne, leda i hufvudsak sitt
ursprung från mikroskopiska djur.
Lågmossarnes askhalt är betydligt större än högmossarnes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
