Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 12. Nyodlingar. - B) Om odling af mossar och kärr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det är bäst att upplägga sådan torf i stora högar, och sedan hon
legat där ett eller flera år och börjat taga någon röta, kan hon lättare
brännas, om högarna under godt torkväder utrifvas och genomluftas.
Däremot bör man icke till ett annat år uppskjuta med bränningen
af bättre torf, ty arbetskostnaden förökas ansenligen härigenom, då
man följande året åter måste löstaga och vända torfstyckena antingen
med spade eller grep, för att få dem torra och tjänliga till bränning.
– Torfven brinner naturligtvis icke då hon är våt; men hon behöfver
dock för bränningen ej vara genomtorr, och det är tillräckligt om 9
cm. från utsidan äro torra. Att uppskjuta bränningen så länge, tills
torfstyckena blifvit fullt genomtorra, kan medföra två väsentliga
olägenheter, nämligen antingen att bränningen kan komma att försinkas och
möjligen för året göras omöjlig, om ihållande regnväder inträffar och
gör den torkade torfven för tillfället oduglig till bränning; eller ock
att vid bränningen af den hårdt torkade torfven elden går ned uti
den äfven uttorkade underliggande mossmarken, då en mycket skadlig
jordbrand kan uppstå, som icke på länge torde kunna släckas. Bästa
tiden för bränning af mossodlingar är från medlet af juni månad
intill de första veckorna af juli. Efter medlet af sistnämnda månad är
bränningen af mossar alltid farlig under torra somrar, under våta är
den däremot vid denna tid vanligen omöjlig att utföra.
Bränningen verkställes på följande sätt: Arbetarne utsöka den
torraste torfven tillika med uppbrutna rötter, stubbar och kvistar och
bilda däraf högar af omkring 0,9 m. i höjd, hvilka böra antändas
efterhand, så fort de blifvit uppsatta. Högarna böra nämligen icke
uppläggas förr, än då antändningen skall ske, ty torfven är sällan så
fri från fuktighet, att icke trävirket inuti högarna skulle draga däraf
till sig, hvarigenom bränningen skulle försvåras. Då däremot det i
högarna inlagda torra bränslet genast antändes, brinner det med
lätthet, och torfvens fuktighet drifves af hettan utåt, så att den ofta
efter antändningen utvändigt kännes mera fuktig än förut, under det
den på inre sidan torkar och förbrinner. Eftersom bränningen
fortgår i högen, pålägges ny torf, så att elden aldrig får bryta fram. En
solvarm dag, då det ej blåser för starkt, är fördelaktigast för
bränningen. Bäst är det att begynna bränningen på den del af fältet, åt
hvilken vinden blåser, så att elden kommer att gå emot vinden; annars
kunna arbetarna icke hålla ut med uppsättning och påtändning af
nya högar uti röken från de förut påtända. Man uppsätter nya högar
i närheten af de redan antända och lagar så, att elden må komma
att uppvärma den underliggande marken på så många ställen som
möjligt. Häraf följer, att man icke bör upplägga en ny hög, där en
annan förut nedbrunnit. – Är torfven mycket väl torr, så kan det
hända, att den låter bränna sig utan att läggas i högar. I sådant
fall utkastar man från de först antända högarna brinnande torfstycken
bland den icke höglagda torfven, som häraf antändes. Bränningen
kan vara i flere dagar, stundom i flere veckor, allt eftersom torfven
brinner mer eller mindre väl och efter vädrets beskaffenhet. Är
od-lingsmarken begränsad af skogsmark, fordrar detta arbete en mycket
maktpåliggande tillsyn för att eldsolyckor skola undvikas. För detta
ändamål bör man, före bränningens början, uppdämma vatten i
befintliga diken och så mycket som möjligt rensa omgifningarne från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
