Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90
Kristinas ... Sven Nilssons ... nej, han skulle
dö där. Om de också vore snälla mot honom,
skulle hans sinne inte kunna finna tillflykt där,
det särskilda hos honom skulle blöda ihjäl.
Även i sin olycka och självömkan har han
aldrig en tanke på, att han ville bort från
hemmet. Nej, detta vore den stora Fasan. Han vill
bara växa, bli stor.
Längre fram tänkte han mer över detta: hur
ett "dåligt" hem kan vara mycket bättre än ett
"gott". För dem som bor där, kan det ha
värden som ingen utanför kan förstå. Där kan vara
något hemlighetsfullt sammanbindande som är
verkligt och värdefullt. Och som ger trivsel åt
tillvaron. Den levande lekstrimman kan kasta
ett ljus också över trasor och nöd, men den kan
aldrig fångas in, om den inte vill vara där själv,
i det förståndiga och välordnat kalla.
Med känslan förnam Ivar detta redan nu.
Han hade sina vrår och gömställen, som var
omistliga. Utan dem skulle han stått hjälplös
och blottställd i allt det flacka och gråa. Och
han var mycket rädd om dem. Därför var han
rädd, när människor kom honom nära och om
det kom främmande in på knutarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
