Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Noveller, skisser, fragment - Inför döden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skulle hon dö. Och så skulle de dö alla — så skulle alla göra
upp räkningen med livet — alla som hon kände...
Och hon vänder ansiktet mot honom som alltjämt tyst
sitter kvar vid bädden och hon viskar så högt hon kan:
— Vet du, det är så svårt att dö och att aldrig ha levat.
Varför kunde vi inte fått en smula lycka i vårt liv, haft det
litet varmare–litet tystare och gladare–
Men han bara stirrar på henne, han förstår ingenting; allt
är honom obegripligt.
Och hon samlar sig på nytt:
— Hör du att fåglar sjunga där ute? Har du hört det förr?
Jag har aldrig. Ser du att det ligger en solstråle här över mitt
bröst?–Å, vi kunde ha varit lyckligare — kunde vi
inte?
— Vi ha varit för fattiga, säger han, som om han ville
trösta.
— Ack ja, visst har vi–-men vi kunde ändå ha
skapat oss en helgdag då och då. Vi kunde ha hört och sett —
och brett ett skimmer över torftigheten. Det finns
solstrålar... Och vi kunde ju ha älskat... Och så hade vi blivit
modigare och starkare och haft lättare att bryta oss ur
eländet.
O, gå och säg det åt alla de andra som leva som vi levat
och bed dem att öppna sina ögon innan det är for sent. För
döden är på väg till alla. Och sätt dig en kväll och tala om
för min lille pojke som ligger där inne ...
Så orkar hon inte säga mer. Mannen på soffkanten sitter
där slagen och förfärad med händerna för ansiktet. Och över
•168
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
