Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mot clcnne, då bondens båda söner plötsligt kommit till.
Magnus hade med knapp nöd lyckats få fadern undan, då
han i raljant desperation fått för sig att kliva upp i tornet.
Inte var Jakob Erling rädd för det, som stort och
mäktigt var — det måtte så vara bönder eller kyrktorn! —
Men bäst som det var, så tappade han hatten. Vinden tog
den och förde den ned i den djupa dalgången av en bäck,
som gick fram strax nedanför kyrkan. Och barnskaran
hurrade under stort jubel.
— Det går åt helsike för gubben, hur länge han står där
uppe och vinglar, spådde Magnus.
Kyrkvaktaren kom till.
— Skynda dig ner, Erling, skrek han, allt vad han
förmådde. Vad har du där uppe att göra? Tag dig till vara!
Jakob tycktes böja sig ut, liksom för att lyssna efter vad
man ropade åt honom. Så vacklade han till — och föll.
Han tornade mot den yttersta plankan av ställningen,
studsade i en halvcirkel och sjönk med en tung duns ned på
kyrkogården. Inte ett ljud hördes varken från honom eller
från åskådarna. Jakob Erlings öde var fullbordat. Han
hade äntligen brutit nacken av sig. —
Sten mindes länge, då fadern låg i den otäcka svarta kistan
blek och blåslagen. Han hade aldrig förr sett en död
människa. Det var förunderligt! Det var far, som låg där, och
dock var det inte han. Aldrig mer’skulle han öppna mun-
— 79 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
