Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 24 april
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Skeppet går vidare.
Jag längtar ned i maskinen, men jag vågar inte
lita på mina fötter än. Där nere är det lätt att halka
och få en knock out av någon pistong. Men så snart
jag kan begär jag inte bättre än en timmes
undervisning av den mycket sympatiske övermaskinisten Lars
Jonson, en energisk skåning som har verkliga både
ingenjörskunskaper och ingenjörsinstinkter. Jag
beklagar mig för honom över den avtagande
vidskepelsen hos nutidens sjömän. Ingen tror längre på
sjörået till exempel, fast jag tycker att det borde finnas
massor av dem i ett modernt maskinrum. Maskinen ser
ju för lekmannen ut som en oräknelig massa levande
väsen som röra sig och prata på en gång. Men
övermaskinisten tror att sjörået inte trivs i ett så modernt
konstverk som Kaaparens 5,100 hästars maskin. Ingen
skulle ha tid att befatta sig med sjörået — åtminstone
inte han.
Jag vänder mig till kaptenen och ber honom
föreställa mig för Kaaparens sjörå, men inte han heller
vet om något sådant i den här skutan.
— Men nog har jag sett sjörået, alltid! Det är
kanske en historia för dig! Hör på nu!
Jag var 18 år gammal och befaren jungman på
norska tremastade barken Rachel. Det var år 1899 i
december. Vi låg i Nordatlanten och slogs med den
ena stormen efter den andra. En kväll hade vi bärgat
förmärsseglet och klockan 1 på natten blev det
utpurrning av frivakten och dagmännen (timmerman och
segelmakare) för att bärga även stormärsseglet, vilket
gick utan anmärkning. Vi var 8 man uppe på rån och
mörkt som i en säck var det. Jag tillhörde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
