Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RR Re
=063 ER
omöjligt, att det inom regeringen kunde finnas
personer, som behöfde kritik, men att det var nå-
got att klandra hos statsrådet Bennechen, föll
honom icke in att tänka.
Medan modern skänkte den vackre Alfred hela
sin ömhet och blott hade litet öfrigt åt »de båda
misslyckade», som hon kallade Hilda och Johan,
var fadern ungefär den samme i sitt förhållande
till alia barnen, ja, det hände till och med, att han
vågade en svag opposition mot sin hustru, då hon
skämde bort Alfred alltför galet.
Detta var tillräckligt för Johan, som i detta
afseende ej var bortskämd; och ju äldre han blef,
desto mera steg hans aktning för fadern, så att
slutligen blef den nästan som en religion för honom.
Men nu var det ju just faderns förnämsta egen-
skap, hans lifsprincip: det respektabla, det fina, kor-
rekta, som Johan ville kränka, ja löpa till storms
emot genom en så absurd förbindelse — med en
lång, rödhårig bondpiga!
Johan tänkte sig hvad fadern skulle säga och
göra, om han fick nys om sin äldste sons dårskap.
Var det icke först efter oändliga öfverläggningar
som han fått tillåtelse att söka en fattigläkarebe- |
fattning i en af stadens utkanter, och hvad var
det" mot detta?
Men så ofta doktorn hann så långt i sina tan-
kar, var det med någonting snarlikt en lugnande
känsla han sade: »Ja, det är ju ingenting att grubbla
öfver; bon bryr sig ändå inte det ringaste om
mig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
