- Project Runeberg -  Kallocain /
Nittonde kapitlet

Author: Karin Boye - Tema: Science Fiction
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Nittonde kapitlet

Det hade varit min mening att höra på föredraget, men det gick dåligt. Gång på gång tog jag inre spjärn för att samla mig, och gång på gång lyckades jag följa några satser. Så mycket minns jag, att det handlade om statslivets utveckling från den primitivaste splittring, där de enskilda, var för sig ett ensamt centrum, levde i ständig osäkerhet - osäkerhet gentemot naturens makter och osäkerhet gentemot andra likadana ensamma centra - och till den färdiga Staten, som var de enskildas enda mening och berättigande och skänkte dem en säkerhet utan vank och lyte. - Sådan var den röda tråden, men närmare detaljer skulle jag inte kunna upprepa, om det så gällde livet. Knappt hade jag på nytt tvingat mig till uppmärksamhet, förrän tankarna på Linda och Rissen och den nya värld som fanns och ville fram kom mig att glömma allt omkring mig. Då jag vaknade upp ur mina funderingar, kunde jag knappast sitta stilla. Inte bara mitt inre, utan mina senor och mina muskler ropade på uppbrott. Kunde jag inte genast sätta mig i gång, skulle jag när som helst sprängas av mina egna krafter - så kändes det.

Till sist närmade jag mig utgången, mitt under föredraget. Polissekreteraren på närmaste hörnestrad rynkade ogillande sina ögonbryn, och dörrvakten hejdade mig med en frågande blick. Jag sade mitt namn och visade upp min ovanjordslicens som identitetsbevis.

- Förlåt mig, medsoldat, men jag mår fruktansvärt illa, sade jag. Jag inbillar mig att det blir bättre, om jag får komma upp i friska luften ett par minuter. Jag är sjuk, jag har legat hela dagen, har måst vara borta från mitt arbete...

Han skrev upp mitt namn, antecknade tidpunkten då jag gick och släppte sedan ut mig.

Jag tog hissen upp. Hos portvakten upprepade jag min anhållan och blev också här antecknad och utsläppt.

Jag steg ut på takterrassen.

Först visste jag inte vad det var som var sig olikt. Något absolut främmande slog mig till mötes från den ödsliga terrassen. Jag blev djupt förfärad utan att veta varför. Efter ett par sekunder förstod jag vad som skrämde mig. Larmet av flygplan, som brukade fylla luften natt och dag, var borta. Det var tyst.

Inne i boningshusen, djupt nere i arbetsvåningarna hade jag upplevt en relativ tystnad, där bullret från metronätet och från luften dämpades av väggar och jordlager och där fläktarna gick med svagt, sövande surr; en avtrubbning av alla ljud, alltid en lättnad och en vila, som när man känner sömnen sluta sitt musselskal omkring en och man blir ensam, liten och hopkrupen. Tystnaden på takterrassen liknade inte denna relativa tystnad. Den var gränslös. På nattmarscher och på väg hem från föredrag och fester hade jag otaliga gånger sett stjärnorna lysa fram mellan planens rörliga silhuetter, och vad var det mer med det? De lyste ändå inte tillräckligt starkt för att göra den avskärmade ficklampan överflödig. Jag hade någon gång hört att de var solar långt borta, men jag kan inte minnas, att upplysningen gjort något nämnvärt intryck på mig. I den gränslösa tystnaden såg jag nu plötsligt rymderna sträcka sig från oändlighet till oändlighet och svindlade för det väldiga tomrummet mellan stjärna och stjärna. Ett vittomspännande Ingenting tog andan ifrån mig.

Då hörde jag något, som jag väl hade känt och sett verkningarna av, men aldrig förr hört: vinden. En lätt nattbris, som smög sig fram mellan murarna och satte oleandrarna på takterrassen i sakta rörelse. Och fast den kanske bara fyllde några få distrikt med sitt fina sus, kunde jag med all min vilja inte värja mig mot en övermäktig inbillning, att den var hela nattrymdens andedräkt, att den växte ut ur mörkret lätt och naturligt som när ett barn suckar till i sömnen. Natten andades, natten levde, och så långt ut i det oändliga jag kunde se pulserade stjärnorna som hjärtan och fyllde tomrummet med våg på våg av vibrerande liv.

Då jag vaknade till medvetande om mig själv igen, satt jag på muren kring takterrassen och frös, inte av köld, eftersom det var en varm, nästan het natt, utan av stark sinnesrörelse. Vinden fläktade ännu, fast svagare, och jag visste att den inte föddes ur rymdens mörker utan ur luftlagren nära jorden. Stjärnorna tindrade ännu lika klart, och jag påminde mig, att deras pulsslag av ljus var en synvilla. Men det betydde ingenting. Vad jag såg och hörde kunde vara hägringar; det hade ändå bara lånat sig till form åt ett annat världsallt, ett världsallt inifrån - där jag var van att möta ett torrt, skrumpet skal, som jag kallade mig själv. Jag tyckte att jag hade rört vid det levande djup, som Rissen ropat efter och Linda känt och sett. "Vet du inte, att här rinner livet upp", hade kvinnan sagt i min dröm. Jag trodde henne, och jag var viss om att vad som helst kunde ske.

Jag ville inte gå tillbaka ner till festen och föredraget. Nu var det mig likgiltigt, om någon lade märke till min frånvaro. Hela den myllrande verksamhet, som just nu utövades i tusen fest- och föreläsningssalar under jorden i Kemistaden n:r 4, föreföll mig långt borta och overklig. Jag hörde inte dit. Jag var med om att skapa en ny värld.

Jag ville gå hem, till Linda. Och om hon inte hade kommit, om jag inte träffade henne? Så ville jag fortsätta, gå till den unge mannen som också hade angivit Rissen, gå till Rissens hustru... Var den unge mannen bodde visste jag inte, men adressen till Rissens våning hade jag; den låg i laboratoriedistriktet, där jag hade licens och kunde komma och gå som jag ville. Han hade sagt: "Min hustru anar - min hustru kan ha angivit mig." Hade hon gjort lika förtvivlat motstånd som jag, då var hon också nära att förstå. Först hem, sedan till henne. Det fanns ingen tvekan i mig längre. Jag var med om att skapa en ny värld.

Ingen syntes till. Så omärkligt som möjligt gled jag över den låga muren som skilde takterrassen från gatan. I stillheten ekade mina steg på ett underligt sätt, men det föll mig inte in att jag skulle väcka någon uppmärksamhet, och det var heller ingen som hejdade mig. Eftersom inget flyg skymde, var stjärnljuset tillräckligt för att jag skulle kunna leta mig fram, och jag brydde mig inte om att tända ficklampan. Fast jag gick mol allena här uppe ovan jord, här nere under stjärnorna, hade jag en egendomlig förnimmelse av att inte vara ensam. Som jag var på väg till okända för att söka världens djupa levande sammanhang, så var kanske också Linda på väg någonstans, jag visste inte till vem. Och var det inte möjligt, att just nu någon annan i Världsstatens tusen städer var på väg som vi, eller kanske redan hade kommit fram? Var det inte möjligt att millioner människor var på väg, öppet eller fördolt, med eller mot sin vilja - i den väldiga Världsstaten, och varför inte också i grannstaten? Bara för några dagar sedan skulle en sådan tanke kommit mig att rygga, men hur kan man göra halt vid en statsgräns, om också en tusenmila, när man har känt att ens pulsar är drivna av hjärtan i världsalltet?

På avstånd hörde jag distriktsvaktens steg i taktfast marsch med en liten paus och ett litet skrapande för var gång han gjorde helt om. Det var lustigt att höra sådana ljud ute i fria luften. Vad tänkte egentligen vakten i sin ensamhet om den tysta natten? Ja - vad tänkte jag själv? Först nu hann jag undra, varifrån all denna tystnad kom.

Men bara ett ögonblick. Jag kunde inte lösa gåtan, och den var mig likgiltig. Viktigt var bara det ärende jag gick i.

Just då började ett avlägset surr stiga upp och växa till motordån. Flygmaskinerna var där igen. Om det var den föregående stillheten som gjorde bullret så överväldigande eller om det verkligen aldrig hade varit så starkt förr, kunde jag inte säga. Hur som helst var det så örondövande, att jag måste luta mig mot muren, medan trumhinnorna vande sig.

Hela luften var plötsligt mörk, tjock och mörk, men det vimlade i mörkret på ett sätt som jag inte kände igen. Alldeles intill mig kände jag mer än såg, hur fasta kroppar fyllde luften omkring mig. Jag drog fram min ficklampa och riktade den rakt framför mig. Den träffade en mänsklig skepnad på en halv meters avstånd. Fallskärmstrupper! Strax därpå hade jag väl tio starkare ficklampor i ansiktet och kände mig fattad kring armarna av kraftiga händer.

Eftersom jag inte kunde förmoda annat än att luftflottan hade nattövning, ropade jag så högt jag kunde för att överrösta larmet:

- Jag är sjuk, jag är på väg till metrostationen. Släpp mig, medsoldater!

Antingen de inte hörde eller de hade andra order - hur som helst släppte de mig inte. Sedan de undersökt mig och avväpnat mig - jag var ju i polis- och militäruniform för festens skull - bands jag väl och lastades på ett slags smal trehjuling, som några karlar hastigt fogat samman av lätta smådelar och som tycktes vara extra uttänkt för fångtransport. Jag blev alltså fastskruvad i baksätet, inte påfallande obekvämt, men utan möjlighet att röra mig, medan en av soldaterna hoppade upp på framsätet och satte fart.

Jag antog, att jag ofrivilligt hade kommit med som lekfånge i luftflottans övningar och insåg, att det enda jag hade att göra var att finna mig i uppskovet. På något sätt skulle jag ju i alla fall förr eller senare ta mig fram dit jag ville.

Överallt där vi rullade fram kastade vår lykta ett hastigt sken över ett kort vägstycke. För en kvart sedan hade ingen människa hörts eller synts. Nu myllrade det av folk på alla gator, alla torg, alla takterrasser, var och en ivrigt sysselsatt med något bestämt arbete. Jag kunde inte låta bli att beundra organisationen i denna jättelika nattövning. Och ju längre vi färdades, ju längre hade också arbetet fortskridit. Jag såg taggtrådsstängsel resas (skulle de verkligen också hinna få bort dem till i morgon bittida, då folk skulle fram där till sitt arbete?), jag såg långa slangar läggas ut, behållare av olika slag forslas i olika riktningar, vakter bevaka alla metrostationer och alla boningshus. Då och då såg jag också en trehjuling som vår med en fånge baki som jag, och jag undrade vart de tänkte föra oss.

På torget framför ett tälthus, som slagits upp på en takterrass, tycktes trehjulingarna samlas i flock. De fångar som förts dit - ett tjogtal före mig - fick sina fötter men inte sina händer lösta och föstes in i tältet. Alldeles innanför dörren stötte jag ihop med en annan fånge, som gjorde motstånd och hela tiden grälade högljutt över att han, en distriktsvakt, skulle utsättas för en sådan lekmanöver. Vem skötte hans åligganden under tiden? Hur skulle han kunna försvara sin frånvaro i morgon inför chefen? - Bullret från motorerna var betydligt svagare, så fort man kommit innanför tältväggen - den var försedd med en starkt ljuddämpande anordning - så att man nu mycket väl kunde höra vad han sade, och jag tyckte soldaterna omkring honom åtminstone kunde bevärdigat honom med ett svar; tills jag plötsligt hörde två andra soldater växla ett par ord på ett fullkomligt främmande språk, som jag inte begrep ett ord av. Vi hade inte alls blivit offer för en nattövning. Vi var fångar hos fienden.

Ännu i dag vet jag inte, hur det hela hade gått till. Man kan föreställa sig att fienden långsamt och metodiskt hade besatt luftflottan plats för plats med spioner och slutligen hade vartenda plan under sitt kommando. Man kan kanske också föreställa sig en löpeld av uppror och förräderi, av någon orsak som jag inte känner till. Möjligheterna är många, alla lika fantastiska, och det enda jag säkert vet är att ingen strid i luften förekom, liksom jag heller inte såg någon på marken. Det måste ha varit en väl genomförd överrumpling.

Fångarna väntade i kö i en yttre avdelning av tälthuset och släpptes sedan in en och en i ett inre bås. Där satt en högre militär med några tolkar och skrivare omkring sig. Med stark brytning frågade han mig på mitt eget språk om namn, yrke, rang i militär- och arbetslivet. En av de kringstående böjde sig fram och sade något så lågt att jag inte uppfattade det, men jag ryckte till, när jag såg hans ansikte. Var det inte en av mina egna kursdeltagare? Jag var inte alldeles säker. Chefen såg upp med ett intresserat uttryck.

- Aha, sade han, ni är kemisk uppfinnare? Ni har gjort en viktig uppfinning? Vill ni köpa ert liv med den? Vill ni ge oss er uppfinning?

Långa tider efteråt grubblade jag över varför jag svarade ja. Rädsla var det inte. Jag hade varit rädd nästan hela mitt liv, jag hade varit feg - vad innehåller hela min bok annat än berättelsen om min feghet! - men just då var jag inte rädd. Allt jag hade rum för var en måttlös besvikelse över att jag aldrig skulle komma fram till dem som väntade. - Inte heller hade jag en tanke på att mitt liv skulle vara något att hålla på under sådana omständigheter som dessa. Fånge eller död tycktes mig just då vara precis detsamma. I båda fallen var min väg fram till de andra avbruten. När jag senare fick klart för mig, att min uppfinning visst inte hade räddat mig, att mitt liv i alla fall skulle sparats, att ett stort antal fångar var en önskvärd vinst för grannstaten, eftersom nativiteten där lika lite som hos oss höll jämna steg med förlustsiffrorna i de stora krigen - då framkallade det ingen ånger, ändrade ingenting i min hållning. Jag gav dem min uppfinning därför att jag helt enkelt ville att den skulle finnas kvar. Om Kemistaden n:r 4 lades i ruiner, om hela Världsstaten förvandlades till en öken av aska och sten, så ville jag åtminstone kunna tänka mig, att någonstans i andra länder och bland andra folk en ny Linda skulle tala som den första, frivilligt, där någon velat tvinga henne, och en annan skara av skräckslagna angivare lyssna till en ny Rissen. Det var naturligtvis vidskepelse, eftersom ingenting kan upprepas, men jag hade ingenting annat att göra. Det var min enda svaga möjlighet att ändå fortsätta där jag blivit hejdad.

Hur jag sedan flyttades över till en främmande stad, till ett främmande fängelselaboratorium för att arbeta under bevakning, har jag redan berättat.

Jag har också berättat, att de första åren av min fångenskap var fulla av ångest och grubbel. Några faktiska uppgifter om Kemistadens öde lyckades jag aldrig få, men småningom räknade jag ut, vilken plan fienden hade följt. Meningen måste ha varit att gasbelägga gatorna och hindra all lufttillförsel till stadens undre delar, tills invånarna i desperation skulle smyga sig upp genom de få kvarlämnade utgångarna, en och en eller i små skaror, och ge sig fångna åt fiendens vaktmanskap. Hur länge syrebehållarna i stadens innandömen kunde räcka och om befolkningens mod var sådant att den föredrog döden framför att överlämna sig, eller tvärtom, visste jag inte. Tänkbart var ju också, att hela belägringen misslyckades, att hjälp anlände från andra delar av Världsstaten. Som sagt, jag har aldrig fått veta det. Men i vilket fall som helst fanns det en möjlighet att Linda var i livet. Kanske också Rissen, om de inte hunnit avrätta honom än. Jag medger, att det är en osannolik fantasi, och ville jag fråga mitt förnuft, borde jag säkert tillbringa resten av mitt liv i förtvivlan. Då jag nu inte gör det, visar det kanske bara, att min självbevarelsedrift tvingar mig att söka tröst i bländverk. Själv sade Rissen innan han dömdes: "Jag vet att vad jag är tar vägen någonstans." Jag är inte säker på hur han menade. Men det händer mig, när jag sitter på min brits med slutna ögon, att jag lyckas se stjärnorna glimta och höra vinden susa som den natten, och jag kan inte, jag kan inte utrota den illusionen ur min själ, att jag ännu, trots allt, är med om att skapa en ny värld.


Project Runeberg, Thu Dec 20 02:17:50 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kalocain/19.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free