- Project Runeberg -  Kallocain /
Artonde kapitlet

Author: Karin Boye - Tema: Science Fiction
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Artonde kapitlet

En timme före arbetstid infann jag mig på polishuset. Karrek tog emot.

Jag förstod, vilken verklig väntjänst det var, att han stigit upp så tidigt för att ta emot mig, till på köpet utan att veta mitt ärende. Antagligen väntade han sig något helt annat än vad jag hade att komma med, ett avslöjande av någon väldig spionliga eller något i den stilen.

- Jag - jag satte det där tecknet på - - -, började jag stammande.

- Jag känner inte till några tecken, sade han lent och kallt. Vad menar ni, medsoldat Kall?

Jag förstod, att han ansåg sig ha vittnen. Också i ett polishus finns det ju ledningar i väggen, öron och ögon att räkna med, och det finns säkert omständigheter, där själve polischefen måste vakta sig väl. Jag tänkte på det viskande ryktet om Tuareg.

- Jag tog fel, sade jag (som om nu det kunde hjälpa upp någonting!). Jag menar - jag menar: jag har skickat in en angivelse. Jag ämnar bara - be att få den tillbaka.

Med en min av yttersta tillmötesgående ringde Karrek och lät hämta in en packe papper, där han sökte fram min angivelseskrift. Han lät min väntan bli lång, innan han såg upp med en glimt i ögat.

- Omöjligt, sade han. Även om inte den angivne redan vore häktad - och det är han - skulle polisen naturligtvis inte kunna underlåta att ta hänsyn till en så utomordentligt välmotiverad anklagelse. Er anhållan beviljas inte.

Jag stirrade honom i ansiktet, men det var uttryckslöst i sin laddade orörlighet. Antingen var han övervakad, och då vågade han inte visa någon eftergivenhet för mina böner, särskilt inte efter mina vanvettiga inledningsord. Eller också - hade jag redan råkat i onåd. Vad hade Karrek för nytta av en hantlangare som sviktade!

Hur som helst var det omöjligt att just nu tala uppriktigt med polischefen.

- I så fall, sade jag, kan jag bara be - att - att - han inte blir dömd till döden åtminstone.

- Det hör inte alls till mitt område att bestämma sådant, sade Karrek kallt. Hans dom beror helt och hållet på domaren. Jag kan för övrigt upplysa om att hans fall redan har tilldelats en viss domare, men jag anser mig inte ha rätt att säga er namnet, eftersom det vore en klart brottslig handling att försöka påverka en domare i förväg.

Jag kände benen svikta under mig och måste gripa tag i skrivbordet för att inte falla. Karrek märkte det inte eller låtsades inte märka det. I min nöd tänkte jag: om han nu är övervakad och inte vågar visa sin gamla vänskap, så kanske han ändå hjälper mig sedan, i hemlighet. Allt det här är bara spel. Jag har ju alltid förr kunnat sätta mitt hopp till honom.

Jag rätade på mig, såg Karrek småle elakt och hörde honom säga med honungslen artighet:

- Det kanske intresserar er att veta, att det blir ni, som får verkställa kallocaininsprutningen i fallet Edo Rissen. Ni är ju den närmaste till det, eftersom den ordinarie insprutaren just själv befinner sig under sprutan. Man hade kunnat förordna någon av kursdeltagarna, men man tyckte man ville bevisa er den hedern.

Först senare slog mig misstanken, att detta inte var sant, att Karrek först i det ögonblicket fick lust att tvinga mig vara med, antingen för att återföra mig till reda och energi med så drastiska medel - eller helt enkelt bara för pina mig.

I vilket fall som helst blev det som han sagt. Efter middagsrasten kallades jag till rättsundersökning i fallet Edo Rissen, och mina kursdeltagare fick jag sysselsätta bäst jag kunde. Bakom mig hade jag en så kaotisk förmiddag, att jag flera gånger varit nära att avbryta och skylla på sjukdom. Att jag trots allt lyckades hålla mig uppe berodde på att jag måste, att jag ville vara med vid Rissens undersökning och dom, mindre för att inverka på tingens gång - det trodde jag knappt var möjligt - än för att ännu en gång få se och höra den man jag varit så rädd för och trott mig hata så djupt.

I förhörssalen var redan en rätt ansenlig skara samlad. Jag urskilde den höge militär, som tjänstgjorde som domare, och de två sekreterarna, som satt och stirrade på sina tomma skrivblock. Vid domarens sida satt personer i militär- och polisuniform - förmodligen rådgivande specialister på olika områden, psykologer, statsetiker, ekonomer och andra - och i stigande halvcirkel framför alla dessa satt kursdeltagarna, Rissens egna kursdeltagare, i arbetsuniform. Till en början såg jag deras ansikten som hudfärgade dimfläckar i uniformsgyttret. Så föll det mig in att se efter, hur de reagerade. Med ansträngning höll jag fast ett par ansikten, det ena efter det andra, men de verkade som masker. Jag släppte dem, och de flöt ut i dimma som förut. I samma ögonblick öppnades dörren och Rissen i handbojor fördes in.

Han såg sig om i salen utan att fästa sig vid någon särskild, inte heller vid mig. Och varför skulle han ha fäst sig vid mig? Han kunde varken veta att jag hade angivit honom eller att jag slukade alla hans rörelser och miner i hungrig förtvivlan. En skymt av hopp for igenom mig: kanske inte bara jag - kanske någon mer än jag satt här med samma hungriga förtvivlan bakom masken? Kanske många?

Då han satte sig till rätta i stolen, oansenligt-civilt som hans vana var - ibland kunde man tycka, att han nästan försvann mitt i sin handfasta kroppslighet, kanske för att han inte trängde sig på en mer än ting och träd och djur gör - slöt han ögonen och smålog. Det var ett hjälplöst och lite trött leende, som inte hade ärende till någon - som om han hela tiden insåg sin absoluta ensamhet och fann sig i den, till och med sökte sig till ro i den, så som jag kan tänka mig att en sömnig polarvandrare söker sig till ro i kölden, fast han vet att den ska söva honom för alltid. Och medan kallocainet verkade, spred sig detta hjälplösa leende som en frid över hans fårade ansikte. Om det så dröjt timmar innan han talade, kunde man inte slitit sina blickar ifrån det. Var hade jag förr haft mina ögon, eftersom jag aldrig märkt, vilken egenartad värdighet det låg hos denne civile och mjukt ledige man, som jag alltid hade funnit löjlig! En värdighet, som var helt skild från den strama militära värdigheten, därför att den just bestod i en fullständig likgiltighet för hur han verkade. Då han öppnade ögonen och började tala, hade man ett intryck av att han lika gärna kunde suttit så där tillbakalutad i vilken stol som helst, stirrat upp i takets vita ljus och talat utan en droppe kallocain i sig, talat i samma ordalag som nu, därför att den rädsla och den skam, som höll oss andra tillbaka, hos honom hade ätits upp av ensamhet och hopplöshet. Jag kunde själv ha gått till honom och bett honom tala, och han skulle kanske gjort det, frivilligt som Linda, bara som en gåva. Han skulle sagt allt om det jag ville höra, om dårarna och deras hemliga tradition, om Ökenstaden, och om sig själv, hur han hade tvingats ut i det okända på sitt sätt så som Linda hade tvingats på sitt - allt, om jag inte hade valt att leka fiende i min vilda rädsla, då jag märkte att något förbjudet hos mig svarade på hans ton med samma klang och aldrig skulle låta sig tystas igen. Han skulle talat längre då än man nu kunde få honom att tala, kanske om viktigare saker, och gjort mig medveten om verkligheter i mig själv, som jag nu aldrig skulle upptäcka. Jag hade inget överväldigande medlidande med honom för att han skulle dömas och dö, men jag var vild av bitterhet över att ha stympat mig själv med att ange honom. Och jag lyssnade lika uppslukande som jag hade lyssnat till Linda, bara med större ångest.

Jag hade velat veta något om honom själv. Men han talade inte om något personligt. Allmänna frågor fyllde honom till bristningsgränsen.

- Just det, sade han, just det. Så är jag här då. Som det måste bli. En tidsfråga. För att säga sanningen. Kan ni höra sanningen, ni? Alla är inte sanna nog för att höra sanningen, det är det sorgliga. Den kunde vara en bro mellan människa och människa - så länge den är frivillig, ja - så länge den ges som en gåva och tas emot som en gåva. Är det inte underligt, att allting mister sitt värde, så fort det upphör att vara gåva - till och med sanningen? Nej, det har ni förstås inte märkt, för då skulle ni se att ni var barskrapade, utblottade inpå nakna skelettet - och vem orkar se det! Vem vill se sin ynkedom, innan han blir tvungen! Inte tvungen av människor. Tvungen av tomrummet och kölden - fimbulkölden, som hotar oss allihop. Gemenskap, säger ni - gemenskap? Sammansvetsade? Och det ropar ni från var sin sida av en avgrund. Fanns det ingen punkt, ingen enda, ingen enda, i släktenas långa utveckling, där man kunde valt en annan väg? Måste vägen gå över avgrunden? Ingen punkt, där man kunde hindrat Maktens pansarvagn från att rulla mot tomheten? Går det någon väg över döden till nytt liv? Finns det ett heligt ställe, där ödet vänder sig?

- Jag har grubblat i åratal, var det stället kan ligga. Om vi ska vara där, när vi har slukat grannstaten, eller grannstaten har slukat oss? Kommer det då att växa vägar mellan människorna lika lätt som det växer vägar mellan städer och distrikt? Måtte det bara komma snart då. Måtte det komma, måtte det komma, med alla sina fasor! Eller hjälper inte det heller? Har pansarvagnen vuxit sig så stark innan dess, att den inte låter sig göras om längre från gud till verktyg? Kan någonsin en gud, om han också är den dödaste av alla gudar, lämna ifrån sig sin makt frivilligt? - Jag ville så gärna tro, att där fanns ett grönt djup i människan, ett hav av oskadd växtkraft, som smälte alla döda rester i sin väldiga behållare och läkte och skapade i evighet... Men jag har inte sett det. Vad jag vet är, att av sjuka föräldrar och sjuka lärare fostras ännu sjukare barn, tills det sjuka har blivit norm och det friska en skräckbild. Av ensamma föds ännu ensammare, av rädda ännu räddare. - - - Var kan en enda rest av hälsa ha gömt sig kvar för att växa och bryta sig igenom pansaret! - - De stackars människorna, som vi kallade dårar, lekte med sina symboler. Det var ändå något - de visste åtminstone att det fanns något som de saknade. Så länge de visste vad de gjorde, fanns det ändå något kvar. Men det leder ju ingenstans! Vart kan något leda! Om jag ställde mig vid en metrostation när skarorna vällde upp som tätast, eller på ett stort festmöte med högtalare framför mig - så skulle mina rop ändå inte tränga längre än till några få trumhinnor i den millionmila Världsstaten, och från dem skulle de studsa tillbaka som tomt ljud. Jag är en kugge. Jag är ett väsen som de har tagit livet ifrån. - - Och ändå: just nu vet jag att det inte är sant. Det är kallocainet förstås, det gör mig oförnuftigt hoppfull - allt blir lätt och klart och lugnt. Jag lever i alla fall - trots allt vad de har tagit ifrån mig - och just nu vet jag, att vad jag är tar vägen någonstans. Dödens makter har jag sett breda ut sig över världen i allt vidare och vidare ringar - men måste inte då livets makter också ha sina ringar, fast jag inte har kunnat urskilja dem? - - Ja ja, jag vet, att det är kallocainet som verkar, men kan det inte vara sant för det?

På vägen till undersökningssalen hade vilda fantasier virvlat runt i min hjärna - hur alla åhörarna på en gång av någon mystisk orsak riktade sin uppmärksamhet åt annat håll och jag kom åt att viska mina frågor i Rissens öra... Redan då visste jag att det var en dagdröm som inte kunde gå i uppfyllelse, och det visade sig naturligtvis också, att ingen enda av åhörarna, ännu mindre alla på en gång, släppte Rissen med sina uppmärksamma blickar. Men underligt nog: även om jag haft tillfälle, skulle jag inte haft något att fråga. Vad brydde jag mig om Ökenstaden mer, vad brydde jag mig om dårarnas traditioner! Ingen ökenstad var så svåråtkomlig och så trygg som den jag var på väg emot, och den låg inte på mils avstånd i okänd riktning, utan nära, nära. Linda skulle vara kvar. Hon åtminstone skulle vara kvar.

Rissen suckade till och slöt ögonen, men öppnade dem igen.

- De anar! mumlade han, och hans småleende blev ljusare och mindre hjälplöst. De är rädda, de sätter sig till motvärn - alltså anar de. Min hustru anar, när hon inte vill höra, utan tystar ner mig. Kursdeltagarna anar, när de sätter på sig sina överlägsnaste miner och gör sig löjliga över mig. Det kan ha varit någon av dem, som har angivit mig, min hustru eller någon av kursdeltagarna. Vem som än har gjort det - har anat. Då jag talar, hör de sig själva. Då jag rör mig och är till, är det sig själva de blir rädda för. Å, om det ändå ville finnas, det gröna djupet, det oförstörbara - och nu tror jag att det finns. Det är väl kallocainet, men jag är ändå glad - att jag - - kan tro det - - -

- Min chef, sade jag till domaren med en röst som jag förgäves sökte göra stadig, får jag ge honom en spruta till? Han håller redan på att vakna.

Men domaren skakade på huvudet.

- Det är ju nog, sade han. Fallet är tillräckligt tydligt redan. Eller hur, mina rådgivare - är ni inte överens med mig i det fallet?

Rådgivarna sorlade instämmande och drog sig tillbaka med domaren för att överlägga. Just som de öppnade dörren till rummet bredvid, inträffade något oväntat. En ung man ur Rissens kurs sprang upp från sin plats mitt i den stigande halvcirkeln, rusade ner till podiet, där jag höll på att lindra den undersöktes illamående vid uppvaknandet, och tecknade vilt åt de utgående att stanna.

- Det är jag, som har vållat allt det här! ropade han förtvivlat. Det var jag som angav min chef Edo Rissen för statsfientlig sinnesart! I morse på väg till arbetet lade jag min angivelse i brevlådan; när jag kom fram var han redan häktad! Men alla här som har hört honom - - alla här som har hört honom - - måste inse - -

Jag hade stigit ner från podiet, gått fram till den unge mannen och lagt handen över hans mun.

- Lugna er, viskade jag, ni vinner ingenting, ni gör er själv olycklig och räddar ingen. Andra har också angivit honom.

Högt sade jag:

- Sådana störande uppträden av personer som har råkat ur jämvikten får absolut inte tillåtas medan undersökningen pågår. Ni, medsoldat där på första bänken, vill ni slå i ett glas vatten och räcka hit. Man måste ju förstå och ursäkta, att det förvirrar en lojal ungdom, när han blir tvungen att ange sin chef. - Men lugna er, lugna er, ni behöver visst inte ta det så hårt. Ni behöver visst inte stå och försvara er offentligt. Ni är fullt rättfärdigad ändå.

Förvirrad drack han vattnet och stirrade på mig. Då han gjorde min av att vilja säga något mer, tystade jag energiskt ner honom och lovade tala med honom efter undersökningens slut. Han satte sig ytterst på första bänken och slöt ögonen.

När jag sprang upp på podiet igen, hade Rissen vaknat helt och hållet. Han satt stilla och såg rakt ut i luften, och fortfarande log han för sig själv i sin ensamhet, men nu var leendet bittert. Plötsligt reste han sig vacklande ur stolen och tog några steg ut mot salen. Jag varken kunde eller ville hindra honom.

- Ni som har hört mig - -, började han med en röst, som trängde in i minsta vrå, och ändå ropade han inte, utan talade mörkt och lågt. Tills jag dör kommer jag att höra klangen och intensiteten i hans mörka låga röst. Två polismän, som hela tiden hållit sig beredda i bakgrunden, rusade fram, satte munkavle på honom och ledde honom tillbaka till stolen. Salen var dödstyst, då äntligen domaren med rådgivarna efter sig taktfast och avmätt tågade upp på podiet och ställde sig på sin plats för att avkunna domen. Hela salen reste sig. Också Rissen lyftes i givakt av de båda polismännen.

- En bacillbärare kan desinficeras, sade domaren i högtidlig kommandoton. Men en individ, som till den grad genom själva sin hållning, själva sin andedräkt sprider missnöje med alla våra institutioner, misströstan om framtiden, defaitism i fråga om grannstatens försök till rövartåg mot våra områden, han kan aldrig desinficeras. Han är skadlig för Staten på vilken plats och i vilket arbete han än befinner sig och kan inte oskadliggöras annat än genom döden. Denna dom avkunnar jag i enighet om inte med de flesta så likväl med de bästa av de råd jag erhållit från därtill utsedda sakkunniga. Edo Rissen är dömd till döden.

En högtidlig tystnad mötte den avkunnade domen. Den unge mannen, min medangivare, satt stel på sin plats, vit som ett lakan. Rissen, fortfarande med munkavle, fördes ut. Då dörren stängdes efter honom stod jag alldeles intill. Utan att veta det hade jag följt honom steg för steg så långt jag kunde komma.

Då jag sedan såg mig om, var den unge mannen försvunnen. Eftersom han var en av kursdeltagarna, måste man ju ändå kunna få tag i honom. Mina tankar ältade mekaniskt några vardagliga frågor: vem ska nu leda Rissens kurs, förmodligen någon av de längst hunna lärjungarna, vem ska leda min kurs om jag får överta Rissens, ja det finns ju så mycket folk att ta, fast egentligen hade vi inte haft råd att vara av med en enda, snart är den här kursen äntligen färdig, så man kan börja med en ny... Det var skramlet från en kvarn som malde tomning. Själv fanns jag någonstans där det var stilla och mörkt.

Då jag kom tillbaka till min egen föreläsningssal och stod framför en lyssnande halvkrets, förvillande lik den jag lämnat, om man bara bortsåg från domare och rådgivare, måste jag ändå till sist skylla på illamående och gå hem. Jag kunde inte spela komedi längre.

Jag gick in i föräldrarummet, stängde dörren efter mig, fällde ut sängen och kastade mig ovanpå i ett slags halvdvala. Nattlampan brann, fläkten surrade; utanför hörde jag hembiträdets steg och sysslor. Jag hörde dörren smälla igen, när hon gick och hämtade barnen. Sedan Maryls och Lailas röster och stoj och hembiträdets försök att dämpa dem. Jag hörde knarrandet i mathissen och slamret då tallrikarna sattes fram. Men jag hörde inte Lindas röst, som var det enda jag väntade på.

En knackning på dörren kom mig att spritta upp, och hembiträdet frågade i dörrspringan:

- Önskar ni mat, min chef?

Jag slätade till håret och gick ut. Men Linda var inte där. Klockan var redan långt över vanlig kvällsmattid. Förgäves letade jag i minnet efter något som hon skulle ha för sig - hon brukade ju åtminstone alltid komma hem och äta först - men för Lindas skull dög det inte att visa någon tvekan inför hembiträdet.

- Å, ja visst, sade jag tveksamt, jag vill minnas att hon sa till, att hon skulle vara borta... Slarvigt av mig, jag har alldeles glömt vad det var.

Barnen fick gå och lägga sig, och jag väntade ännu. Hembiträdet gick, men ingen Linda hade kommit. I min oro gick jag upp och ringde till Olycksfallscentralen utan att bry mig om vad portvakten skulle tänka. Under dagens lopp hade naturligtvis en del olyckor inträffat i Kemistaden n:r 4, ett par trafikolyckor på linjer som jag inte kände till och åtskilliga strejkande ventilatorsystem med två dödsfall och ett par osäkra fall, men alltsammans i andra distrikt än där Linda arbetade.

Det värsta var att jag inte kunde sitta och vänta längre. På mitt regemente firades en fest den kvällen, och jag kunde inte utebli utan tvingande skäl. Mitt arbete hade jag inte kunnat sköta, men sitta och låta tal och föredrag och trumvirvlar gå tvärsigenom öronen, det skulle jag väl ändå orka. Bara jag hade vetat var Linda var.

Hon hade talat om att söka upp människor. Hon ville finna andra som också hade nått in till den där självklara samhörigheten. Men visste hon var de fanns? Var hade hon börjat sitt sökande?

Då det blev tid, gick jag - rent mekaniskt, utan att det fallit mig in att jag kunde skolka.

Jag skulle aldrig se Linda mer.


Project Runeberg, Thu Dec 20 02:17:50 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kalocain/18.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free