Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
såsom en kausalitet efter frihet, närmast naturligtvis i relation till
sinligheten, dess formalprincip, i själfva verket förutsätta den aktuella
sedligheten själf. Under denna förutsättning blifver det lika
oförklarligt, huru den heteronomiskt bestämda viljan kan öfvergå
till avtonomi, som huru en öfvergång i motsatt riktning är tänkbar.
Inseende denna svårighet, söker Kant afhugga knuten genom att
framställa heteronomen såsom alt igenom utgörande ett verk af viljan
själf. Under sådana förhållanden ligger den frestelsen nära att
föreställa sig friheten såsom en libertas indifferentiee, och inskränkningen
i frihet såsom en nödvändig själfinskränkning, hvaraf följden
blefve den, att det moraliskt onda skulle fattas såsom nödvändigt.
En sådan lära är visserligen främmande för Kant. Från en ditåt
syftande tendens, kan han likväl icke helt och hållet frigöra sig.
Den röjer sig bland annat däruti, att en bestämd gräns ej dragés
mellan de allmänna förutsättningar för det onda, hvilka måste anses
vara gifna genom människans ändlighet såsom blott sådan, och
den mänskliga viljans radikala onda. Det kunde då lätt se ut som
om detta senare framginge ur de förra. Sin ytersta grund eger den
däruti, att den ursprungliga benägenheten till det onda skall förklaras,
icke ur de solliciterande motiven, utan ur viljan själf. Vill
man undvika dylika konsekvenser, så måste man först pröfva Kants
bevis för omöjligheten att förklara det radikala onda ur dessa motiv.
Det af Kant anförda beviset för omöjligheten att ur sinligheten förklara
den onda benägenheten befinnes då först och främst lida af
det logiska felslut, som benämnes fallacia adaequationis. Här identifieras
nämligen sinligheten, såsom blott sådan, med hvilken form som
hälst af sinligt lif. Anledningen för Kant till denna förblandning
är lätt funnen.
Såsom vi erinra oss, är sinligheten, enligt Kant, inkapabel af
förnuftig bestämdhet. En följd häraf måste nu vara, att den i
själfva verket äfven är inkapabel af oförnuftig, så framt ej denna
skulle kunna anses vara gifven genom dess blotta aktualitet i ett
visst afseende, oberoende af den form, den i öfrigt kan antaga. Att
under sådana förhållanden söka förklara det moraliskt onda ur sinligheten
, skulle följaktligen innebära ett försök att förklara detta ui
sinlighetens blotta aktualitet. Detta kunde åter tänkas ske på tvänne
olika sätt, nämligen antingen ur dess aktualitet i och för människan
i allmänhet, låt vara såsom en viljan solliciterande makt; eller ock
ur dess aktualitet genom ett aktuelt viljebeslut, d. v. s. såsom en
aktuell högsta bestämningsgrund hos viljan. Det förra insåg Kant
vara omöjligt, ty det skulle innebära, att det onda vore löi männi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
