Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Nå, vem skall du möta? — frågade han.
— Jag? Jo, jag skall ta emot en stilig dam, — sade
Oblonskij.
— Å, är det på det viset!
— Honni soit qui mal y pense! Det är min syster Anna.
— Ack, fru Karenina! — sade Vronskij.
— Du känner henne säkert?
— Ja, jag tror det. Nej, vänta, jag minns verkligen
inte riktigt, om vi är bekanta, — svarade Vronskij
tankspritt, som vid namnet Karenina fick en svag föreställning
om någonting stelt och tråkigt.
— Men Alexander Alexandrovitj, min bekante svåger,
känner du nog. Hela världen känner ju honom.
— Ja, det vill säga, jag känner honom till namnet och
till utseendet. Jag vet, att han är en förståndig och lärd
man, något gudlig... Du förstår, att det inte är i min...
not in my line, — sade Vronskij.
— Ja, han är en mycket framstående man, en smula
väl konservativ, men präktig karl för övrigt, — inföll
Stepan Arkadjevitj, — en präktig karl.
— Ja, desto bättre för honom, — sade Vronskij med
ett småleende. — Jaså, du är här, — vände han sig i
detsamma till en reslig gammal lakej, hans mors betjänt, som
stod vid vestibuldörren — kom med in.
Vronskij hade på sista tiden, förutom den välvilja han
likt alla andra hyste för den angenäme Stepan Arkadjevitj,
känt en särskilt dragning till honom därigenom att han
halvt omedvetet i sin tanke förband honom med Kitty.
— Nå, skall vi på söndagen ställa till supé för divan? —
sade han till honom och tog honom leende under armen.
— Naturligtvis. Jag skall skicka ut subskriptionslista.
Nå, blev du i går bekant med min vän Levin? — frågade
Stepan Arkadjevitj.
— Ja visst. Men han gick snart.
— Det är en präktig pojke, — fortsatte Oblonskij. —
Inte sant?
— Jag vet inte, — svarade Vronskij, — varför alla
Moskvabor, naturligtvis undantar jag dem, jag talar med,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
