Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hörngräset avmejat. När de bakersta slåtterkarlarna gingo och
slogo sin sista rad, tågade redan de främre med rockarna
slängda på axeln över vägen bort till Masjkas kulle.
Solen var redan nära att gå ned bakom träden, då
slåtterfolket med klirrande brynstensdosor drog in på den
skogomgivna sluttning, som kallades Masjkas kulle. Mitt i
en sänka stod här gräset fint och mjukt, fast på sina ställen
uppblandat med kardborrar och längs skogsranden här och
där instrött med styvmorsblommor.
Efter en kort rådplägning — om man här skulle slå i
rader tvärs över eller på längden — steg Prochor
Jermilin, en väldig, svartmuskig man, en av de mera kända
slåtterarbetarna, fram och började som förste man i raden.
Han gick fram en sträcka och vände så tillbaka och började
på nytt och alla grepo sig an med att arbeta i takt med
honom, vandrande nedåt längs dalsänkan och så uppåt ända
fram till skogsbrynet. Solen gick ned bakom träden.
Daggen började redan falla. Blott uppe på själva kullen gick
man än i solljus, men i dalsänkan, där dimman började lyfta,
och på motsatta sidan om denna gick man i frisk, daggsval
skugga. Arbetet gjordes undan med fart.
Det aromatiskt doftande gräset, avmejat med susande
fart, sjönk ned i täta rader. Slåtterkarlarna, som från
skilda håll trängdes samman på det föga omfångsrika
utrymmet, skyndade på varandra, än klirrade brynstensdosor,
än hördes ljud av två liar, som stött hop, än gnisslade det
från en lie, som bryntes, än ljödo glada tillrop.
Levin gick fortfarande mellan gubben och bondpojken.
Den gamle, som tagit på sig sin fårskinnströja, var alltjämt
lika munter och skalkaktig, lika kvick i sina rörelser. I
skogskanten stötte man ideligen på stora honungsskivlingar,
som pöst upp i det saftiga gräset och nu blevo offer för
liarna. Men gubben böjde sig var gång ned, då en svamp
kom i hans väg, tog upp den och stoppade den på sig. »Jag
skall väl ha med något åt gumman», sade han.
Lika lätt som det var att slå det fuktiga och lena
gräset, lika besvärligt var det att ta sig upp och ned för de
branta sluttningarna. Men gubben beredde det ingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
