Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lättvindig ton, och denna fråga var redan sedan länge avgjord i
negativ riktning av Alexej Alexandrovitj. Av allt, som hade
sagts, lämnade den dumme, rättframme Turovtsyns ord
det starkaste intrycket kvar i hans föreställning: Han har
betett sig som en karl! Han utmanade och lät den andre plikta
med sitt liv. Alla hade tydligen känt gillande inför de orden,
fast de av hänsynsfullhet icke uttalat sin mening.
»För övrigt är den här saken avgjord, det lönar sig inte
att tänka på den», sade Alexej Alexandrovitj till sig själv.
Och med sina tankar uteslutande riktade på den förestående
avresan och revisionsuppdraget, steg han in på sitt rum och
frågade portieren, som följt med honom, var hans betjänt
tagit vägen. Portieren upplyste, att betjänten nyss gått
ut. Alexej Alexandrovitj beställde in te, satte sig ned vid
bordet och började lutad över kommunikationstabellerna
göra upp sin resroute.
— Här är två telegram, — sade betjänten, som kom
tillbaka. — Förlåt, ers excellens, jag gick ut alldeles nyss.
Alexej Alexandrovitj tog telegrammen och rev upp dem.
Det första var ett meddelande om att Strjomov erhållit
just den post, som Karenin eftertraktat. Alexej
Alexandrovitj kastade telegrammet och reste sig röd i ansiktet och
började gå av och an i rummet: »Quos vult perdere dementat»,
sade han med quos syftande på de personer, som medverkat
till denna utnämning. Det grämde honom icke så mycket,
att han icke blivit utnämnd, att man tydligen förbigått
honom, men det var honom obegripligt, underligt att man
icke insåg, att denne pratsjuke frasmakare Strjomov mindre
än vem som helst annan passade för befattningen. Att de
då icke kunde inse, att de skadade sig själva, fördärvade
sin prestige genom denna utnämning.
»Det är väl ytterligare någonting i samma stil», sade
han vresigt och vecklade upp det andra telegrammet. Det
var från hans hustru. Den med blåpenna skrivna
underskriften »Anna» föll honom först i ögonen. »Jag är döende,
jag ber, kom. Jag skall dö lugnare med erhållen förlåtelse»,
läste han. Han log föraktfullt och slängde telegrammet
ifrån sig. Att det var list och bedrägeri, därom kunde det,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
