Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nej», löd svaret.
»Anser ni då, att det är synd?» fortfor hon.
»Nej, men det kan bli synd, till dömes om
det ger näring åt högmodiga drömmar.»
Elin blef blodröd. Hon svarade icke, utan
reste sig upp och gick till Lars.
»Hur är det med er nu, jungfru Elin, eftersom
ni icke dansar?»
»Jag är trött och vill, att ni Lars skall säga
mig något muntrande.»
»Det kan jag icke i kväll. Men är det icke
lika godt, om jag säger er något sant?”
»Jag förstår er icke, Lars.»
»Jaså. Förstår ni mig dä, om jag säger, att
härtig Karls mor visserligen var en svensk jungfru,
men dock en adlig sådan, och att säkerligen
ingen svensk kung hädanefter har lust att följa
Erik fjortondes exempel?»
Elin blef åter blodröd. Hon kände, att tárame
ville tränga fram, men hon kväfde dem och
tvang i stället fram ett leende pä läpparna. Underliga
tankar stego upp hos henne.
»Satan», mumlade gamle Lars. »Jag vet
icke, om jag längre för härtigen kan hälla inne med,
nvad jag tänker. Skulle han få bryta vår vackra
ros för att snart, sedan hon vissnat, kasta bort
henne? Nej, hon är för fager att plockas för
stundens nöje, vore det ock af en härtig. Och
han själf är för god och för mycket äls’-ad af
Värmlands folk, för att få bära sig obetänksamt åt.
Det skall han veta — om jag än skall ha en
kula i pannan för min frispråkighet. ...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
