När Gjörtzen hälsat konungen, gick han fram till honom med belevad vårdslöshet utan ett enda smickrande ord.
- Förunderligt! sade han. Tappa i en stor sal en slant, och den rullar över hela golvet ända till dess den gömmer sig under skåpet.
Konungen, som ännu var halvt misstrogen mot den främmande lyckofriaren, tog då en dukat ur börsen, som händelsevis låg uppslagen över papperen på bordet, och kastade myntet på golvet. Det rullade i en ring och blev liggande mitt framför honom.
- Sapristi! sade Gjörtzen. Sapristi! Vill man att slanten skall in under skåpet, då lägger den sig mitt på golvet.
I samma ögonblick råkade konungen av misstag att med värjfästet stöta mot börsen, så att alla dukaterna klingande tumlade i golvet. Likt en hjord av skrämda får jagade de med sina kullriga ryggar åt alla sidor och gömde sig under skåpet och bordet och slutligen till och med bakom ugnen.
Nu först började Gjörtzen att buga allt djupare och djupare.
- Si där! Jag är klen i trossaker, det bekänner jag ärligt, men vidskeplig är jag ändock i ett stycke. En bomb kan falla mitt i en tätt packad bataljon utan att såra en enda man, men ännu har det aldrig hänt i världen att en smörgås fallit till golvet utan att bli liggande med smörsidan nedåt i dammet. Det finns i luften ett slags av Den Lede själv exercerade småskälmar. Om de inte vore osynliga skulle de likna små brunaktiga kringflygande bin. De vålla för sin del aldrig ont i stort utan bara små förargelser, men där förargelserna bli för många, kan det till sist sluta med en stor olycka. Det är de osynliga småskälmarna, som retats och lockats av de blanka svenska vapnen. Skall nu en flagga hissas, så brister tåten. Skall en soldat gå över en frusen grav, så rämnar isen. Enklare talat, ers majestät förföljs nu lika träget av otur som fordom av lyckan.
Konungen gnolade sakta:
- Hur trampar man då
med klacken uppå
de skälmarna små?
- Quilibet fortunæ suæ faber! Man skrämmer dem. Att börja med bortvisar man ur sin närhet alla småaktiga människor, ty sådant folk har lika många osynliga småskälmar i böxlinningen som en trosskusk loppor. Sedan drar man pliten mot hela världen och följer sin viljas stjärna...
- De svenska herrarna försäkra, att där hemma snart inte ett runstycke står att uppdriva.
- Så får man slå nya runstycken! Vad är pengar? Skuldsedlar på befintliga värden. Månne det stycke kungarike, som ligger där uppe, icke är ett värde, på vilket man skulle kunna utskriva snart sagt hur många skuldförbindelser som helst?
- Jag har själv länge tänkt på nödmynt. Men vore det rättskaffens? En suverän skall vara rättrådig. Det får inte finnas fläck på hans heder. Minns det!
- Visst, visst! Nödmynt, det är att låna! I nödens år växlar man med det myntet till sig det äkta. I segerns år lämnar man tillbaka det äkta och kastar nödmyntet i ugnen. Den högt vill sikta får heller inte frukta att låta själva Lucifer smida pilen!
Konungens djärva tanke bröt sig genast in i frågan som i ett handgemäng mot enfaldiga fördomar. Själv hade han icke ens i ödemarken någonsin stuckit sin hand i fickan utan att kunna fylla den med dukater. Mer likgiltig för sin rock och sitt härbärge än en tiggare hade han dock aldrig sett ett föremål, vilket han verkligen längtat att köpa. Sina dukater hade han aldrig använt till annat än att uppmuntra och belöna andra. Penningen var för honom ett statsmedel. Däremot såg han dagligen, att så snart han befallde de andra att lämna sin fyrk till hären, började de knota och söka undflykter, och hans förakt för dessa tjänare sammanslingrade sig likt ormar med hans okuvliga längtan efter upprättelse, efter hämnd på de fiender, vilka inför världen störtat honom i ett sådant djup. Var han icke en konung, en herre över millioner människor! Varför bands och hindrades han då ständigt av de i sig självt värdelösa små metallplåtar, som på ena stället kallades riksdaler och på det andra gyllen? Det var en uppfinning, med vilken lågsinnet avigvände människovärdet och bedrog ärligheten för att själv leva kräsligen. Var det väl en förbrytelse att på en sådan uppfinning flytta om några av skruvarna. Rätteligen borde penningen helt och hållet ha avskaffats.
Efter en stunds begrundan sade konungen:
- Och betingelserna?
- Att jag förblir holsteinsk undersåte men fritt får välja mina medhjälpare och endast svara inför eders majestät. Ämbetsverken skola omdanas till mer gagn för kungaväldet. Hären...
Konungen föll honom genast i talet.
- Men inte en fotsbredd mark av det fäderneärvda riket får avträdas åt fienderna genom fredsslut och köpslående. Hellre må vi alla dö och hela Sverige brinna. Jag begynte aldrig krigen. Grannarna lade sig i bakhåll, när jag ännu var ett oerfaret barn.
Nu först knäböjde Gjörtzen.
- Världen kan aldrig förstå hjälten, som hellre förblir vid besvurna avtal än spelar slug politicus, men feg den som undandrar sig att betjäna en sådan ståndaktighet. Det stod klena teckentydare vid ers majestäts vagga. Lejonets stjärnbild sågo de väl, men de läste icke i stjärnorna att det svenska storväldets brand redan då stod där bebådad... oåterkalleligt utan miskund. Den kämpe som steg ur kumlet för att samla de svenske i den stora striden, han behöver män. Jag är en främling, men så visst jag lever, jag talar av hjärta och sanning. Så långt mina krafter räcka, vill jag från östan och västan hopdraga virke till ett bålverk av det slag, som dess värre endast kan upptimras med spikar av gott dukatguld.
- Den leken kan bli vågsam.
- Det vågsamma är det nöjsamma. En brav diplomat skall var dag stå lika beredd för stupstocken som en krigare för sin kula. Misslyckas allt, ja, då skall också bålverket bli ett bål, som gör natten omkring till ljus dag och fienderna till blotta skuggor och komparser. Mig återstår då bara den äresjukan att själv på det bålet få förbrinna bredvid min Hercules. Vår gode Luthers Wein, Weib und Gesang ha beständigt smakat mig alltför mycket av värdshus, och jag ville hellre sätta orden: Wer nicht liebt Weib, Ruhm und Macht, er bleibt ein Narr bis Todes Nacht!
Eldad av stundens uppriktighet och sin egen värme hade Gjörtzen glömt att stryka ordet Weib, men konungen aktade icke därpå utan gick honom till mötes med ljungande ögon.
- Min bild får inte sättas på nödmyntet!
- Vi kunna ju plundra hela Olympen på avdankade gudar.
Konungen stod länge tyst. Därefter tillade han sakta och med svävande röst:
- Där får heller inte sättas Sveriges rikes vapen!
Över hans rynkade ögonbryn lägrade sig ett tungt, mörkt svårmod.
Häpen, villrådig, brådskande, steg Gjörtzen från golvet samt gick till fönstret och pekade nedåt torget.
- Om bittra tankar någon gång överfalla ers majestät, gå då endast till fönstret och se på människorna. Då blir det inte svårt att få ett hjärtligt skratt.
- Det var länge sedan jag skrattade av hjärtat...
Nere på torget bland flickorna vid kringelståndet gick Grothusen av och an, och bakom honom stod en trumslagargosse med den förseglade trumman.
- Hamra nu en tapper virvel och trumma samman stintorna! befallde Grothusen.
Gossen rörde pinnarna, och när alla flickorna nyfiket sprungo till och stannade runt omkring, bröt Grothusen förseglingen och spände av trumskinnet. Därefter upplyfte han ur trumman allt möjligt kvinnligt leksakskram, som han under den sista kvällen i Demotika upphandlat i basaren. Det var små dukar och slöjor och speglar och rosenoljeflaskor och halsband med halvmånar och mynt. Han viftade med dukarna högt i luften. Med näsborrarna i vädret och svettdroppar på sitt pepparbruna ansikte ropade han ut varorna och höll auktion. För den ena småsaken begärde han en kyss, för den andra en livkramning, för den tredje en dans på öppna torget.
- Titta, titta, fortfor Gjörtzen, hur vår överste stoppar sina hedniska dukar till det kristna kvinnfolket! Han är en bon garçon, vår vän där nere, men inte äro man av den sorten vuxna att tjäna en Karl den tolfte...
Konungen begynte nu buga sig till tecken att Gjörtzen borde avträda.
- Bakdantare ha också påstått att ni, baron, är en svår skalk. En sak vill jag säga. När vi framdeles arbeta samman, skall baronen aldrig tala illa om någon frånvarande, ty då tar jag alltid den frånvarandes parti. Hur mycket ont har man icke försökt att viska mig i örat om den trumman där nere... Och vad innehåller den? Jo, harmlösa leksaker och lappri! Om Grothusen också varit en verschwenderisk tjänare, så har han åtminstone aldrig heller stuckit undan något i sin egen påse... Nu vill jag genomgå ett par handlingar.
Gjörtzen bet sig i läppen, men när han kom ned vinkade han med en högdragen åtbörd sin vän Grothusen till vagnsfönstret.
- Det kranka och blödande lejonet från Ukraina och Poltava har så
länge vilat sina ramar, att klorna blivit längre och vassare än
någonsin. Tryck fast hatten på huvudet och knäpp rocken, go' herrar,
och håll er redo! Höststormarna begynna!
