Note: This work was first published in 1975, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV - E:2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stalin satt denne vid arbetsbordet. Stalin hade sagt: ”Nå kamrat
Ulbricht, ni har sagt att den tyska arbetarklassen inte tror på Hitler.
Nu sitter en ganska stor del av den tyska arbetarklassen i fällan vid
Volga. Militärt sett har de ingen chans. Ni skall resa dit och tala
om för dem att de skall komma över. Det är er plikt som kommunist
och tysk patriot. Ni kommer att få all hjälp ni behöver.”
Men det gick ju inte för dem. Det kom inte över några. Jag mötte
gruppen när den kommit tillbaka. Sedan såg jag på Ulbricht. Han
är ju en stenstjärt men den gången tror jag nästan han inte kunde
hålla tårarna tillbaka annat än med våld. Det som gick under vid
Stalingrad var den tyska nationen och den tyska revolutionen. Det
visste vi alla fast ingen kunde förmå sig att säga det högt. Den tyske
landsknekten skulle förbli gehorsam ända in i det sista. Hitler skulle
få sin Götterdämmerung.
För Stalin blev detta avgörande, menade Karl Zweiling. Han
räknade bara med realiteter. Den tyska lydnaden var för honom en
sådan realitet. Hitler var bara en tillfällighet. Men tyskarna var lydiga
också mot en frisörmodell. Stalin hade ett djupt historiskt förakt för
Hitler och detta förakt färgade ibland hans inställning till det tyska
folket. Så blev hans politik en rysk politik som tog vid där Katarina
den Stora verkat.
Men man skall inte underskatta Stalin, menade Karl Zweiling.
Det var för honom en tillfällig politik även det. Han var övertygad
om att den tyska frågan måste lösas för Europas skull. Och även om
han tvangs spela med i det spel där Katarina och Richelieu spelat
och även om han visste att Förenta Staterna icke skulle kunna gå
med på en tysk återförening och hade varit beredd att åter gå med
Moskva mot ett återförenat Tyskland om de Bonntyska
revanschisterna lyckats i sitt spel vid skiftet mellan fyrtiotal och femtiotal så
var han väl medveten om att Oder-Neisse-gränsen bara var en
taktisk skyddsgräns och inte en långsiktig fredsgräns. Men när
revolutionen uteblivit under några decennier finge man vara
realpolitiker.
Det var först långt senare som allt detta blivit tydligt, menade
Karl Zweiling. Ännu under de första efterkrigsåren hade han själv
trott på återföreningens möjlighet och den tyska nationens
återfödande och på möjligheten och nödvändigheten av att låta 1848 gå
mot en verklig seger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
