Note: This work was first published in 1975, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V(a)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han hade helt fallit samman. Han skyllde från sig. Han menade att
han varit så ung och att FBI hade satt tumskruvarna på honom och
tvungit honom att gå med och tvungit honom att bli informer och
att han ju sedan dess alltid hållit sig undan all politik och att han
aldrig släppt kravet på vetenskaplig stringens i sitt arbete och att
arbetet för oss i New York var hans enda möjlighet. Studenterna
hade hållit på i två månader nu och hans hustru hade lämnat
honom och han skulle inte kunna vara kvar som professor länge till och
som tiderna nu var fanns det ingen plats för honom.
Han bad mig förstå och menade att man måste förlåta till slut. Det
hela var rätt pinsamt och Douglas blev fullkomligt kladdig av
känslosamhet men jag förklarade situationen för honom. Vi var ju en
internationell agency och när hans namn nu en gång var ute och
åkte kunde vi inte använda oss av honom. Jag fick lov att vara
mycket bestämd. Tillslut menade han att vi inte behövde nämna hans
namn offentligt bara han fick komma till oss i New York och fick
möjligheter att arbeta och försörja sig. Men jag svarade att det inte
kunde vara tal om något sådant. FN arbetar inte på det sättet.
Han försökte hålla kvar mig när jag skulle gå. Han ville bjuda på
whisky och skinksmörgås. Han hade en bar i kvarteret som brukade
skicka upp en pojke med en bricka åt honom om han ringde. Men
jag var inte hungrig. Jag svarade avböjande ty jag ville ju inte såra
honom med att säga som det var. Man kunde inte äta hos honom.
Hela hans hem luktade sötaktigt av förfall och gamla sopor och han
hade smutskläder i en hög under skrivbordet och vid länstolen stod
gamla tomma ölburkar. Han såg att jag lade märke till det och han
sade att det var svårt att klara sig ensam för en man som varit van
att vara gift och att han ju varit gift så länge att han ännu inte
kommit över att bli lämnad ensam.
Han började tala om Charlottesville och frågade efter Torsten och
menade att Kenneth W. Bolton varit av sådan betydelse för honom.
Han var en del av det riktiga Amerika, sade han. Det var han som
fick mig att förstå det här landet. Han var genuin som bovetekakor
och lönnsirap. Han höll mig i rockärmen och talade fort och det stod
en liten kvast av saliv ur munnen på honom. Gå inte, sade han. Gå
inte. Han ville att jag i alla fall skulle undersöka om vi i FN inte
kunde använda honom till någonting. Jag är ju inte helt dålig, sade
han. På något sätt kan ni väl använda mig? Men jag lovade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
