Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Kejsarinnan - Andra boken: Regentinnan - 1. Regeringskonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vana, som nästan öfvergått till en laglig rättighet, förbjudes
under hotelse med de strängaste straff: knutpiskan och
Sibirien. Katarina inbillar sig sålunda förekomma missnöje.
»Det är aldrig jag, som säger nej», säger hon litet
cyniskt.
Den franske ambassadören Durand berättar i det
afseendet en ganska pikant anekdot. I januari 1774 hittas,
man vet icke huru det kommit dit, ett anonymt bref till
kejsarinnan på hennes bord. Allmänheten tror, att det
innehåller svåra anklagelser mot generalprokuratorn furst
Wjazemski. Katarina låter genast offentliggöra ett meddelande,
hvari hon uppmanar den »hederlige man», som skrifvit
brefvet, att ge sig till känna, så att hon genom att göra
honom till viljes skall få belöna honom för den tjänst han
gjort henne. Den »hederlige mannen» gör sig emellertid
ingen brådska att röja sitt inkognito, och det gör han rätt
i, ty någon tid därefter får man veta, att hans bref blifvit
offentligt brändt af bödeln.
Man tycker sig här se ett återfall i de traditioner,
tsarinnan förefunnit i och för utöfvandet af den makt, som hon
bemödade sig att ge ny gestalt, och som hon, efter Peter
I:s exempel, försökte närma till den europeiska typen, allt
under det hon genomsyrade den med sitt personliga
inflytande. Den efter hennes diktamen 1764 uppsatta officiella
instruktionen för ofvannämnde generalprokurator bär samma
prägel, har så att säga en bismak af den gamla
moskowitiska surdegen. De vanärande beskyllningar, de skällsord,
de förolämpningar, som där riktas mot Wjazemskis
företrädare (Hljebof), äro hållna i en stil, som var vanlig under
de gamla tsarernas tid, men som är öfverraskande i
Katarinas penna. Man finner emellertid där äfven reflexioner
af ett annat slag och några i en helt och hållet originel stil:
»Jag tycker mycket om sanningen,» säger kejsarinnan
där, »och ni kan säga den utan fruktan och motsäga mig
utan fara, blott det är till statens nytta. Jag hör, att hela
världen betraktar er som en hederlig man, och jag hoppas
bevisa er, att sådana män kunna föra ett ganska angenämt
lif vid mitt hof.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
