Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Kejsarinnan - Andra boken: Regentinnan - 2. Inre politik. (Den politiska polismakten. Lagstiftning. Förvaltning)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade ingen föreställning om det verkliga syftet med deras
arbeten och lyckades ej heller bilda sig någon sådan. De
sex första sammanträdena använde man till att söka ett
berömmande epitet åt kejsarinnan. Gregor Orlof föreslog:
»Katarina den stora, den högvisa, fäderneslandets moder».
Katarina klandrade strängt det barnsliga i denna
sysselsättning. »Jag har sammankallat dem för att öfverlägga
om lagar,» skref hon till församlingens ordförande, »och de
sysselsätta sig med att dissekera mina goda egenskaper».
Hon vägrade att ta emot titeln. Men denna läxa gjorde
knappast någon verkan. Församlingen råkade oupphörligt
på afvägar och förspillde sin tid. Under en diskussion
rörande köpmännens rättigheter begärde Leo Narischkin ordet
för att läsa upp en afhandling om hälsovård. Köpmännens
rättigheter voro genast bortglömda; man talade ej vidare
om dem. En annan viktig öfverläggning afbröts af en
medlem, som ville rekommendera ett oöfverträffligt medel
mot kylskador.
Församlingens arbeten släpade sig sålunda långsamt
framåt först i Moskwa och sedan i Petersburg från februari
1768. Katarina förlorade småningom intresset därför och
tröttnade slutligen alldeles. Hon insåg, att man ej kom till
något resultat och att man ej hade stora utsikter att komma
någon vart. Kanske tog hon också intryck af de fientliga
inflytandena, som fruktlösheten i detta lagstiftningsarbete
ej lyckades afväpna. Till sist riktade hennes ombytliga
sinne sig åt annat håll. Det turkiska kriget hade brutit ut.
Den 18 december 1768 underrättade presidenten Bibikof de
deputerade, att som kriget kallade ett stort antal af dem
till arméen, skulle församlingens sammankomster på hennes
majestäts befallning upphöra. En deputerad var nog naiv
att fråga, om öfverläggningarna skulle återupptagas längre
fram. Bibikof svarade jakande, men i detta ögonblick,
berättar en samtida, hörde man från den kejserliga logen
bullret af en länstol, som häftigt slogs omkull, och fraset
af en sidenklädning, som skyndsamt aflägsnade sig: det var
kejsarinnans svar.
Det blef i själfva verket aldrig fråga om någon ny
lagstiftande församling. Längre fram försökte Katarina slå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
