Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Kejsarinnan - Andra boken: Regentinnan - 3. Yttre politik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sällan sin mun till att diskutera om statsangelägenheter.
Han uttalade öppet sin likgiltighet för allt sådant och
behöfde icke tillstå sin okunnighet. Det var en af Katarinas
sorger: hon envisades att hos sin älskare se en ovanlig
begåfning och skulle ha velat, att han användt den till hennes
och sin egen ära. Denna gång tycktes han vara väl
underrättad och lifvad af ett begär att göra sina insikter
gällande. Katarina blef lika förtjust som öfverraskad.
Hemligheten hade för öfrigt sin förklaring. En grek vid namn
Papozoli, som var i tjänst hos en af Orlofarne, hade talat
med dem vidt och bredt om sitt fädernesland och om hvad
man kunde göra för dess befrielse. En S:t Marcoriddare,
en fransk officer, som öfvergått ur republiken Venedigs till
Rysslands tjänst, hade instämt i dessa yttranden och lämnat
några upplysningar. Slutligen hade en viss Tamara, ukrajnare
till börden, deltagit i utarbetandet af den plan, som sålunda
uppgjorts mellan de tre bröderna Gregor, Alexej och Fedor
Orlof. Katarina behöfde ej öfvertalas för att låna sin hand
till detta. Expeditionen till Arkipelagen blef beslutad. Men
Gregor Orlof stannade i Petersburg.
Om icke Pugatschefs uppror utbrutit, skulle Katarina
sannolikt ej 1774 ha gått in på att, ens för tillfället, afstå
från fullföljandet af denna plan. Efter den förfärlige
upprorsmakarens nederlag tar hon genast upp den igen. År
1777 granskar hon ett af Patjomkin framlagdt förslag, som
åsyftar Konstantinopels eröfring. Panin anser det vanvettigt.
Det är början till hans onåd. Efter Joseph II:s besök är
kejsarinnans beslut fattadt. Den 10 september 1782 skref
hon till kejsaren:
»I följd af det förtroende utan gräns jag har fattat för
ers majestät, är jag fast öfvertygad om, att om våra
framgångar i detta krig satte oss i stånd att befria Europa från
det kristna namnets fiende och förjaga honom från
Konstantinopel, skulle ers majestät ej vägra mig sitt bistånd
till återupprättandet af den gamla grekiska monarkien på
spillrorna af det barbariska välde, som nu råder där, under
uttryckligt villkor å min sida att hålla denna återupprättade
monarki i fullständigt beroende af min genom att där placera
den yngste af mina sonsöner, storfurst Konstantin.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
