Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Kejsarinnan - Tredje boken: Filosofernas väninna - 2. Katarinas författarskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men de äro icke egentligen pjeser. Man skulle snarare kunna
kalla dem historiska och politiska teser, hvilkas syfte är att
bevisa, hvilken betydande roll furstarne, folkens ledare, spelat
här på jorden. Furstarne, sådana författaren tänker sig dem,
ha alla rättigheter och all makt, till och med den att efter
godtfinnande förändra sina undersåtars idéer, vanor och seder.
Till och med då de kalla sig Rurik eller Oleg, äro de ett
slags filosofer, som trona på en svindlande höjd öfver folkets
dumma massa. Detta folk föreställer Katarina sig som en
samling barn, icke elaka, men naiva, dumma och olydiga
och följaktligen i behof af att styras af en fast hand. Hon
visar sig för öfrigt full af sympati för dessa underlägsna
varelser. Hon intresserar sig för deras sätt att lefva och
tala, för deras tro, deras poesi. Hon sätter gärna i scen
deras pittoreska bondaktighet, deras danser och sånger. Å
andra sidan äro de öfverlägsna varelser, som äro kallade att
styra dem, furstarne, hvilkas ideala gestalter hon företar sig
att skildra, milda, medlidsamma, lätt tillgängliga,
sanningsälskande, öfverseende, ehuru stränga i att kufva det onda.
De bägge slutpunkterna af denna inbillade parallelism passa
icke alltid riktigt ihop, men det bekymrar henne icke som
vanligt. I detta slags kompositioner förfäktar hon också
sin gamla vanliga optimism, som ej ryggar tillbaka för några
osannolikheter. I första akten af Oleg grundlägger dramats
hjälte Moskwa; i andra akten gifter han sig och sätter upp
sin myndling Igor på Kiefs tron; i den tredje håller han
sitt intåg i Konstantinopel, där kejsar Leo, som är tvungen
att gå in på en vapenhvila, mottar honom präktigt; i den
sista akten se vi honom vara närvarande vid de Olympiska
spelen och hänga upp sin sköld på en pelare för att ge intyg
på sin närvaro i Österlandets hufvudstad. Detta sätt att
göra historia och dramatik är minst sagdt fantastiskt, men
Katarina sätter helt frimodigt under titeln: Imitation efter
Shakespeare. Nåja, hon menar ingenting ondt med det, och
det finns i Oleg en ström af patriotism, som godtgör många
misstag. Däremot är hennes Olyckshjälte, hvarom vi redan
talat och som skrefs och uppfördes 1789 under kriget med
Sverige, endast dumheter. Martinis musik förmådde ej dölja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
